Året var 1976 och i samband med att allas vår ”Run-Janne” var på föreläsningsturné i Piteå, Luleå och Boden slog honom en tanke. Varför inte passa på och besöka en märklig Seitasten, en runristning, som inte direkt befann sig nästgårds till. Det rörde sig om ”ett stort stenblock, som ligger i en skog långt upp i Norrbotten, närmare bestämt inemot trehundra ödsliga kilometer norr om Norra polcirkeln”. Till Pajala gick det bra att ta sig, men sen? Flera detaljer får man i hans memoarer eller Historiebok – Ur min framfart. De serveras i kapitlet ”Äreminne över en ung man som samlade ägg”. Platsen är således Muoniovaara, idag en by intill gränsen mot Finland och med närmaste tätort Muodoslompolo.
Både Run-Janne och hans föregångare engelsmannen John Wolley gjorde var och en sin storartade entré på orten. Vi börjar med runforskaren. Privat bilskjuts tog honom till Muodoslompolo, sedan frågade han sig fram och då på temat Munaäijä. ”Det var en engelsman, som hade slagit sig ner här för att samla fågelägg; det var därför som han kallades Munaäijä, för det betyder ägge-gubben. Han hade bott på Muoniovara, hos handelsmannen där, någon gång på 1800-talet.”
Spåret var således rätt och det återstod bara att ta sig till platsen. Det gick också med hjälp av skarsnö och inlånade skidor med enbart tåremmar, liksom en ekipering föga gångbar i det sammanhanget, nämligen hatt och överrock.
Trägen vinner trots allt. I en sluttning låg ett block med lodrät och slät yta. Där fanns en cirkelrund textslinga, avslutad nedtill med drakhuvud och uppspärrad käft. Så långt påminde det om mellansvenska runstenar och deras berättelser om döda män och härjande vikingar. I Muoniovaara var textens innehåll däremot avvikande, nämligen ”Här lät John Wolley of Matlock skriva runor efter Sevastopols fall.”
Om Run-Janne har lyft fram själva runristningen så har en annan svensk resenär, konstnären och naturskildraren Gunnar Brusewitz, istället stannat upp inför fågeläggssamlaren. Vi citerar några rader ur Brusewitz Vägval i minnesmark apropå ”Äggherren”. ”Den junidag 1853, när han i sällskap med en finsk tolk och sin svenske assistent kom vandrande mot Muoniovaara, hade han just fyllt trettio år. Besöket i lappmarken var noga planerat, det var en gammal dröm som gick i uppfyllelse. Den högnordiska fågelvärlden var föga känd och äggkullar från de mest exotiska arterna var oerhört eftertraktade på samlarbörsen – i några fall hade ingen ännu funnit bo och ägg.” Wolley hyrde således in sig i handelshuset Forsströms herrgårdsliknande boning i Muoniovaara, ordnade så att lokalbefolkningen mot ersättning skulle samla fågelägg samt kom även att övervintra så äggsamlare han var. Samlandet resulterade sent omsider i ett tvåbandsverk om ungefär 1200 sidor, med latinsk titel som i enkel svensk översättning skulle vara något som ”Wolleys äggotek”.
Det fanns även tillfälle att med ren och ackja eller med forsbåt röra sig över vidderna. Kilpisjärvi och Kautokeino nämns i sammanhanget. Eller varför inte hålla sig orienterad om skeendet ute i världen, ock då naturligtvis med hjälp av sakta framskridande postgång. En komplikation i det fallet kunde vara att när engelsmannen Wolley passerade gränsen till det ryska Finland kom han egentligen in i fiendelandet Ryssland. Det fanns nämligen stormaktspolitiska förvecklingar som även berörde Nordkalotten. Hela skeendet kan sammanfattas som Krimkriget eller Orientaliska kriget. Utgångsläget var att Ryssland hade besatt turkiska områden vilket ledde till engelsk och fransk krigsförklaring mot Ryssland. Det kriget skulle till stor del föras på halvön Krim och vid fästningen Sevastopol. I Östersjön kom den engelska flottan och en fransk armékår att förstöra den ryska befästningen Bomarsund på Åland. För Finnmarkens del noteras en snarast finsk-norsk gränskonflikt där gränsen mot Finland spärrades för norska samer. Så skedde utifrån att Norge hade avvisat krav på finska fiskerättigheter vid Varangerfjorden.
Sevastopols fall kom under september 1855 och följdes av freden i Paris året därpå. Ett bestående resultat blev att Svarta Havet och Dardanellerna förklarades neutrala samt att Ålandsöarna inte fick befästas. Tilläggas bör att gränsspärrningarna för renskötseln på Nordkalotten var inledningen till de flyttningar som kallas för den nordsamiska dislokationen.
John Wolley övervintrade som sagt i Muoniovaara. Visst tänkte han på sina fågelägg även när snöstormen ven eller kylan trängde på. Samtidigt var han ett barn av den krigförande parten England som deltog i stormningen av Sevastopol. Tids nog kunde Wolley rista sina runor, de som talar om att så skedde efter fästningens fall. Ristningen bör därför ha kommit till mellan senhösten 1855 och vintern 1857 när han definitivt lämnade sin vildmark i norr.
Den gången kunde ingen däremot ana att eftervärlden skulle minnas två andra samtida personer. Den ena är Florence Nightingale, omtalad för sin storartade insats inom krigssjukvården. Den andra är den ryske författaren Leo Tolstoj, mest känd för sin roman Krig och fred. Samme författare möter vi i novellen Från Sevastopols belägring – på sitt sätt en enda lång fredspredikan. Samtidigt som Wolley ägnade sig åt sina fågelägg våren 1855 får vi en tidsbild från den belägrade fästningen: ”Det hade redan förflutit sex månader sedan den första granaten susade iväg från Sevastopols bastioner och rev upp marken i fiendens ställningar, och sedan dess hade tusentals bomber, granater och kulor oavbrutet flugit från bastionerna mot löpgravarna och från löpgravarna mot bastionerna, och dödsängeln hade oavbrutet svävat över dem.”