Varje dag passerar jag banken nära Kreml och kollar valutakurserna.
Rubeln faller och själv blir jag rikare och rikare. Häromdagen tog jag lunch på pastarestaurangen i kvarteret. Hundrafemtio svenska kronor och då ingick en halvliter pilsner och hundra gram vodka.
Idag gick jag dit igen. Samma pasta, halvliter pilsner och hundra gram vodka (man mäter i gram i detta land sedan tsarens tid precis som man handlar spik i kilogram till bygget), nu klarade jag notan med knappt en hundralapp.
Jag känner mig som det valutasvin västerlänningar alltid varit bortom Oder-Neisse. I kommunismens Polen kostade mat och hotell en spottstyver. Helt fantastiskt bra för en fattig frilansjournalist. Ungern var än billigare och varmare och mer välordnat. Fisksoppan vid Balaton ytterst delikat. Deras bilar var lustiga och rykte. Vi skrattade. Vi var bäst, rikast. Och allt kommunistiskt var billigt. Och ut kom vi, inte ungrarna eller de andra kamraterna.
Jag vill inte ha tillbaka den tiden.
Det är gott att Polen och Östtyskland och Tjeckien där vi svinat ner oss är med i Europa och kunnat bygga upp riktiga ekonomier, riktiga samhällen baserade inte på ideologier, utan på samarbete och enkla mänskliga behov. En frys, en bil, arbete och en hyfsat hederlig regering.
Min far som var Moskvakommunist betraktade alltid mina resor österut med stor misstänksamhet: du skriver bara skit om broderfolken i socialistlägret!
Fast när vi reste dit, drog han sig inte för svartväxling med "broderfolken" eftersom han bortsett från det kommunistiska även var affärsman, stor i hjortron, murklor och renkött. Han övergav 1964 Hilding Hagberg för C H Hermansson och kände sig alltid som en svikare.
Nu har jag nyss lyssnat till Vladimir Putins stora tal till ryska nationen. Putin talar först en kvart och sedan kan journalisterna ställa frågor. Det händer en gång om året. Alla slåss om att få fråga. Man viftar med flaggor och plakat för att fånga presidentens uppmärksamhet.
Det hela är noga regisserat av presidentens pressekreterare. De mest Putintrogna medierna favoriseras, RIA-novosti, TASS och de tunga TV-kanalerna. Helst inga utlänningar.
Putin besvarar allt, elegant, självsäkert, intränat. Nästan amerikanskat proffessionellt.
Men faller ur ramen ibland, som när den obekväma och ständigt hotade TV-kanalen "Dozjd" undrar om Putins relationer med den genomkorrumperade Kadyrovregimen i Tjetjenien.
– Vem tusan gav henne ordet, frågar Putin, spelat upprört, sin pressekreterare.
Jag kan beundra Putin. Han sitter nästan fyra timmar inför journalisterna, fast det är snälla journalister. Deras tidningar och TV-stationer ägs antingen av Kreml eller "Gazprom", ryska Vattenfall.
Putin har cementrumpa, "sitzfleisch" som det heter på jiddish. Svettas aldrig, gäspar aldrig, kliar sig kanske på nästippen ibland. Det är inte gamla sovjetiska centralkommitt'en där Brezjnev själv missade en sida i sitt tal utan att någon märkte skillnaden.
Show Putin är ett slags modern Centralkommitté, men plus Viagra, snyggare kostymer och örhört mycket mer välregisserad. Han talar om Kalla kriget, men får det att låta inte så hemskt. Visst hemskt, men inte så alldeles hemskt. Och vi ryssar var absolut inte skyldiga. Litet, kanske. Och Ukraina? Absolut ingen skuld. Nå, kanske litet.
Nu ska jag strax ut och kolla valutakurserna igen. Visst, gärna en pasta carbonada för en tia i Moskva. Men jag vill inte bli ett valutasvin en gång till.