Flickan i finskan Rosa Liksoms bok Kupé nr. 6 ska åka till Ulan Bator och studera hällmålningar. Hon går ombord på den transsibiriska järnvägen och finner att hennes reskamrat är en stenhård byggarbetare, också på väg till Mongoliet.
Mannen meddelar att han är hustrumisshandlare, rekordarbetare och alkoholist. Han sprutar ur sig nonsens, fördomar, tillmälen, klarsynta iakttagelser, lögner, våldsamma berättelser, rena snurrigheter, mörka minnen och ömsinta kommentarer och man befarar nästan det värsta: att kärlek ska uppstå mellan de två omaka resenärerna.
Flickan är från Helsingfors men studerar i Moskva. Kupé nr. 6 utspelar sig 1986 och det sovjetiska samhället i det närmaste havererat.
Hon befinner sig alltså i ett slutet rum under flera dygn tillsammans med en explosiv suput. Det är med andra ord upplagt för andra resor, i minnet och av inre slag. Efterhand och glimtvis får vi ta del av flickan tänker på sitt liv i Moskva.
Liksom är särskilt förtjust i personifieringar, vilda metaforer och surrealistiska knorrar.
Mannen berättar om hur han tog livet av en figur och flickan minns ett knivslagsmål. Han råsuper och börjar tafsa på henne. Då flyr hon.
Det som besvärar är bristen på epik, litterära avsikter och sammanhang. Liksom fyller en ofantlig lagerlokal med miljoner intryck. Boken blir på det viset också ett lager, även om det som ryms däri lever starkt. Kupé nr. 6 är utan tvekan ett kraftprov - också för läsaren.