Det är en märklig resa att ta sig igenom Ida Lindes Norrut åker man för att dö , en roman som känns som en samling noveller med beröringspunkter, likt kontroller längs en orienteringsbana. Längs Lindes bana, väg norrut, finns visserligen skog á la Norrland men framför allt död, sorg och trasiga människor.
Anslaget är att Sara, polis, ser en bil komma till huset. Ut ur bilen kliver en man, Benjamin, och frågar om det nåt finns nå't kaffe att få på stället. Sara förklarar att det här är inget kafé. Men sedan går de båda in, gömmer sig i skafferiet så att inte Jonsson, Saras kollega, som kört in på gården ska hitta dem. Väl inne i skafferiet, sedan de hört att Jonsson dragit, har de som nyligen sett varandra för första gången en intim stund “till lukten av gamla rotsaker och marmelad”. Trovärdigt? Nåja.
Sara, med ständiga tankar på farsan på hemmet, hänger på killens förslag att följa med norrut. En tid senare berättar olika media om morden på bensinstationen, två människor har oförklarigt och kallblodigt dödats, skjutna med gevär. Och lite senare har även en polis, som tagit upp jakten norrut, blivit skjuten till döds.
Umeå-födda Ida Linde kan inte beskyllas jobba för norrländsk turistindustri, hennes femte bok är därtill nästan fysisk i sitt mörker där det oftast slarvigt använda begreppet Norrland blir nåt mystiskt och farligt i sin stundom milsvida tystnad.
Hon skriver suggestivt om det hemska som direkt och indirekt påverkar människor som bara vill leva sina på ytan lugna liv. Och om misstanken, släkt med fördomen, som alltid väver ihop egna tankemönster. Det blir Karim medveten om, som sett om “Västerbottensmorden” på tv, medan Lávra, som jobbade på samma hotell som Karim, stod och tänkte i “den hängdas rum”. Allt medan Skellefteälven lekte i solljuset.
Låter det rörigt? Det är det också, alltför rörigt emellanåt för att helt begripa den så kallade romanen. Klart är det dock att Andreas, som bor i Malmö, känner skuld och dåligt samvete när han för första gången på tolv år åker norrut. Fast i botten finns sorgen kring brorsan, hockeyälskaren, som dödats på en bensinstation norrut.
Ida Linde har skapat ett sorts pussel med ett tiotal människor och med Norrland som geografiskt område i allmänhet och Västerbotten i synnerhet. Jag ser och förstår sammanhang, andra inte, därtill känns Norrut åker man för att dö alltför fragmentarisk.
Jag förstår att orätt och känslan av orätt kan bli livslånga sår, och till och med överföras till kommande generationer, ändå känns kopplingen mellan Baggböleriets tid, och hat, hämnd och död hundra år senare, lite långsökt.
Fast man kan ju med Elof, Benjamins gamla far, undra: “Om stölden gick i arv. Om Norrland skulle förbli bestulet”