Pessimistkonsulten Ronny Eriksson behåller greppet om publiken. När han intar den gamla, pietetsfullt bevarade, faluröda biografen Bio Norden i Jokkmokk på torsdagskvällen fylls salongen till sista plats, även läktaren. Han talar inledningsvis om skitnödig finkultur där det kan vara fler på scenen än i salongen och den fulsatta salongen skrattar.
Den här kvällen är som den brukar vara med enmansunderhållaren Eriksson. Han blandar och han vet var gränserna går. Han gisslar politiker, gärna de som befinner sig till höger, men också vänstern får sig en släng ibland. Han gisslar vita kränkta medelålders män och driver med machomän, kommer in på sex och samlevnad, men vet just var gränsen går och blir aldrig plump.
Ja de där med machomän, finns det några här i Jokkmokk, undrar han, men får inget svar. Flugfiske är inget för machomän, det är bara för bögar. Och äter ni kräftor här i Jokkmokk? Det är ju småfjolligt.
Han fångar upp det lokala. Liksom en dagstidning gör han lokala editioner under Sverigeturnén. Den här kvällen får Jokkmokksborna skratta åt sig själva, tidigare har Borlängeborna fått skratta åt sitt speedwaylag. Vilket lag med ett namn som Masarna kan någonsin vinna? Och de där två vägguppen som Tierp fått, är de höjbara för att stoppa utflyttningen? Om man bygger en mur runt Stockholm, var skulle klösmärkena vara flest, på insidan eller utsidan?
Han är pricksäker och elegant, blandar monologer med sång. I början av föreställningen går tankarna spontant till den träffsäkre revykungen Karl Gerhard. Plötsligt för Ronny Eriksson sin föregångare på tal och stämmer så upp Karl Gerhardska toner om vår egen samtid och med det där typiska Karl Gerhardska bettet.
Sedan ser han också till att hålla sig aktuell om de senaste händelserna, som att det ska folkomröstas om en storregion. Tänk att vi då får tre Ikea i samma län!
Ronny Eriksson är den främste i sitt slag i landet, vår tids Karl Gerhard. Att han inte också är den störste kan bara bero på mantalsskrivningsorten, att han är pitebo och inte Stockholmare, Göteborgare eller bosatt i Malmö. Ingen annan har samma förmåga att hålla upp samtidens skrattspegel och få så många att känna igen sig, i alla samhällsskikt. Sedan finns där också samhällskritiken.
Den här kvällen har inte Ronny Eriksson och hans duktige ackompanjatör Benneth Fagerlund bjudit på några överraskningar. Ibland känner vi igen det vi sett i tidigare föreställningar. Men vad gör det, ingen har väl något emot att sjunga med om att sluta drömma, för det går åt helvete i alla fall. Nu blir den dängan ett extranummer och alla sjunger med.
Ronny Eriksson verkar trivas med det han gör, det visar han tydligt den här kvällen, trots en irriterande förkylning som ibland går ut över rösten. Och publiken gillar honom. Den kommer säkert tillbaka till den faluröda biografen nästa gång han kommer till Jokkmokk. Det gör den rätt i, för Ronny Eriksson är ett säkert kort.