Med De levandes land fortsätter och avslutar Lars Andersson biografin, bygdekrönikan, dokumentationen, släkthistorien och romanbygget om bondbyn Hedås i Värmland och hela den tjocka släkt som utgår från den. Formen är alltså multipel.
Författaren betonar i ett efterord att berättelsen i sista hand är en "fantasiskapelse" och tillägger samtidigt att verket i sin helhet kanske ska uppfattas som "ett självporträtt". Det "själv" han i så fall porträtterar är gigantiskt och liknar mer ett släktträd eller en karta som ständigt förändras.
I centrum står författarens farmor Ida (1884-1972). Hon har fyra systrar och ett otal släktingar och alla får vi följa ut i livet innan Andersson lägger dem i graven.
Också De levandes land handlar om vardagen men då och då fördjupar författaren det där stillsamma flödet och slår in längre scener. Det blir en vacker, välberäknad rytm, där de lite längre episkt bärande styckena varieras med små epistlar om tillståndet och tillvaron på landet. Det skildrar han sinnligt, ofta starkt poetiskt och mycket sakkunnigt.
Man har också stor glädje av de kloka och uppfriskande kommentarerna men även personanalyserna imponerar; Andersson borrar och frilägger utan att borren ställer till någon skada. Likaså är ett par besjälade samtal fenomenala.
Ett hundratal sidor handlar om de tre bröder som emigrerade till Rockford i USA. Det är egentligen en rätt fristående historia och den delen borde kanske byggts ut till en särskild roman. Sista delen av boken, och då närmar vi oss 1950-talet, är mer öppen, sökande, delvis notisartad och där roterar fokus en del. Det är kanske ett sätt att bromsa in framställningen men samtidigt får man en känsla av att författaren dröjer sig kvar, att han egentligen inte vill lämna sitt verk.