Pussel är ett återkommande ord när jag läser anteckningarna efter att ha läst Jonas Hassen Khemiris roman Allt jag inte minns. Fragment är ett annat ord. Kanske inte så konstigt eftersom det handlar om ett sorts försök att med minnet som verktyg återskapa bilden av en människa som inte längre finns i jordelivet. Han hette Samuel och var runt 26 år när han dog i en bilolycka, eller man tror att det var en olycka.
Alla har vi skiftande bilder av nära och kära som av olika orsaker lämnat oss. Vilka är rätt? Vilka är fel? Och hur stämmer de med självbilden hos människan vi försöker minnas? Minnet är minst sagt förgängligt och vad vi minns och vill minnas är subjektivt.
Allt jag inte minns är en vacker och sorgsen berättelse där Vandad, som Samuel bor med, och flickvännen Laide, ger de flesta minnesbilderna, förutom mormor och några vänner på lite längre håll. Och så Samuels mamma som företrädes via mail ger sina bilder av sonen.
Romanen rör sig korsvis framåt, oftast i korta intensiva stycken, och jag diggar verkligen Khemiris säkra tonträff kring hur människor pratar. Och är. Famlande och längtande. Och inte så sällan med en inre osäkerhet som mer eller mindre framgångsrikt döljs av ett sorts säkert yttre.
Men framför allt en roman om kärlek, och något lite om pengar. Vad gör pengar med oss? När vi har, eller inte har kosing. Eller äger något med högt penningvärde, typ.
Över allt står ändå kärleken, och Samuels och Laides är av den sorten att jag hoppas det ska gå bra för dem, naivt förstås.
Khemiris skildring av de tus kärlekshistoria är på samma gång både banal och poetisk vacker. Och den förstärks, på olika sätt, av omgivningens bild, minnen, av paret.
Samuel, vill man minnas, fick en nyck och frågade vilt främmande människor om “deras definition av kärlek”. För innerst inne var han ju själv osäker vad det var. Visst hade han fattat tycke för Laide, men var det kärlek?
Romanen geografiska scen är ett Stockholm i nutid, med korta avstickare till ett Berlin där Samuels tjejkompis Pantern bosätter sig. En stad som dock inte är fullt så hipp som många vill utge den för. Om man är ärlig vill säga, det blir Samuel och Vandad varse efter att ha hälsat på Pantern några dagar.
Den skiktade sociala verkligheten i Sveriges huvudstad är inget huvudspår i boken, men inte eller glömd. Och insprängt är också många kvinnors vardag med kränkande och våldsamma män, inte så sällan med ända utvägen att gömma sig i för tillfället tomma hus eller hos kvinnojourer.
Jag såg mycket fram emot Jonas Hassen Khemiris första längre roman efter den underbara Montecore från 1996. Och jag blev inte besviken. Allt jag inte minns är en roman jag kommer minnas länge. Tror jag.
En recension utan ett uns av negativ kritik alltså?
Skulle vara då att den gick så relativt fort att läsa. Eller att frågorna runt kärlek, svartsjuka och dylikt inte fick något slutgiltigt svar.