Starkast i ”Vaka över dem som sover” är den stilistiska medvetenheten, där Sigbjørn Skåden konsekvent använder metaforer och bildspråk där författarens röst ska slå igenom. Det ”svartvita” i det förment dokumentära eller biografiska språket klistras över med ofta mycket bjärta, men också effektskapande bilder, till exempel ”Första steget ner i ljungen är en grov kyss.”, ”Vestfjorden gapar glupskt.” , ”Morgonens stumma ljus”, etcetera. Jag lär mig fort den stilistiska metoden och undrar var nästa blink från författaren ska komma.
Berättelsen i korthet går ut på att en norsk konstnär med samisk bakgrund ska göra ett konstprojekt i Kautokeino. Under en månads vistelse där ter sig hans förehavanden först planlösa, men vartefter allt mer drivna av konstnärens egna lustar, kombinerade med ”konst”. Han ska göra ett videoprojekt, med viss koppling till det som i berättelsen omtalas som det ”alla kände till i Kautokeino”.
Skåden gör ett bra jobb med att hemlighålla konstnärens ”arbetsmetoder” för läsaren, men möjligen är scenen med konstnärens inventering av sin inspelningsarsenal lite för tydlig. Slutscenen, där Amund Andersen ”chockar” både gallerist och besökare med sin pedofilfilm känns lite väl mycket som ett eko från Pål Hollender-metoden. Läsaren/åskådaren ska tvingas känna med både ”konstnären”, det filmade offret, som ju i sig redan är fiktionaliserat, och det verkliga offret.
Parallellt med Amunds realtidsvistelse skissas Amunds släkthistoria fram, från när hans föräldrar var små. Familjen driver ett småbruk, och försöker försörja sig så gott de kan. Konflikten mellan det samiska och det norska tecknas implicit, till exempel genom att ett av barnen fått sin hand agad i skolan, eller att de vuxna har konflikter mellan sig om man ska tala norska eller samiska. Släkthistorien har egentligen ingen koppling till hurdan konstnären Amund blev. Argumentet ”kolonialismens bojor” har ju i så fall dragits väldigt långt.
Vad menar då Skåden? Att snuskgubbar, oavsett social förklädnad, finns överallt?
Behållningen för mig är där jag känner en tydlig biografisk prägel, som i det lilla fotot som står på hyllan i Gammelfarmors kåta, eller i scenerna från Kautokeino, där många av dialogerna känns som tagna ur verkligheten. Släktfotot förmodar jag är upprinnelsen till hela romanen. Amunds karaktär, däremot, känns mer som lånad från en Anne B Ragde-dramaturgi.
Upprörd? Nej, inte jag. Men hör gärna närmare med Kautokeino.