Roman på huvudpersonens villkor
BOKAlbatrossHans GunnarssonBonniers
Foto: Sandra Qvist
Hans Gunnarssons nya roman Albatross handlar om en sådan person, ja han golfar så maniskt att han bit för bit förlorar kontakten med sig själv och verkligheten; han försvinner ungefär som när man slår bort en boll och sedan inte kan hitta den igen. Han kunde vara bollen och den som mentalt slår bort sig. Och det är den utvecklingen vi får följa.
Huvudpersonen har golfat tidigare i sitt liv och slutat men tar upp spelet igen. Det sker då han och sambon hyr en isolerad stuga nära en bana under semestern. Han köper utan att blinka ny golfutrustning för tio tusen och börjar spela dagligen. Han flyr in i golfen men det förblir samtidigt rätt oklart vad han egentligen flyr ifrån.
Gunnarsson skriver ju alltid bra, hans särskilda gåva är att han så obesvärat kan stilisera och lyfta in det vanliga och vardagliga språket i sina texter. Man hör genast de talandes röster och uppfattar deras tankar, de som kommer och går en tum under ytan. Och han möblerar med små medel sina miljöer.
Det språket tryfferar han i Albatross med golftermer. Jag ringar i början in varje begrepp som är obekant för mig och det blir ganska många, ibland fyra-fem glosor på varje sida. Det är som att läsa ett främmande språk där man inte begriper alla orden. Samtidigt har golfaren i just de avsnitten en auktoritet som han i övrigt saknar, där svajar han mer och mer.
Han spelar varje dag, också när det regnar, rastar hunden Hyland, utegrillar flitigt, köper och sätter i sig stora mängder öl och whiskey, tycker sig ibland se en egendomligt utstyrd person i skogen och runt stugan och funderar emellanåt på att skriva ett golfreportage. Till yrket är han textredigerare på en byrå.
En golfbana har normalt 18 hål och Gunnarsson bygger sin bok på samma sätt, med 18 kapitel. Varje kapitel börjar med att ett nytt hål spelas och är också försett med ett citat ur ett polisprotokoll. Man anar alltså tidigt ett brott i andra änden av historien.
Golfaren är kontinuerligt missnöjd med sina rundor och slår sämre och sämre. En del slag är obegripligt usla, han spelar orent, tar en lektion, får in enstaka drömträffar men slår i princip bort tusen bollar. Så inser man att Albatross egentligen är en spritbok. Golfaren är mer berusad än han själv förstår men det dröjer ett tag innan man kopplar ihop alla snedträffarna med spriten och fyllan. Man läser ju en roman på huvudpersonens villkor.
Golf visar sig också vara en i bokstavlig mening livsfarlig sport och vi hamnar till slut i en avig kriminalroman. Men trots att boken är skickligt byggd och stilsäkert skriven lägger jag den ofta ifrån mig, den gör så stort motstånd. Det beror på att man långsamt dras in i en mycket obehaglig upplösningsprocess, man värjer sig helt enkelt.
Det finns en kvinna med i bilden också. På samma sätt som jag har hållit henne borta i den här texten smusslar Gunnarsson undan henne och man anar först någonstans vid sjätte hålet att förhållandet nog håller på att ta slut. Hon åker ofta in till stan, tiger mycket, grälar en del och då lämnar golfaren huset och Gunnarsson följer honom hela tiden som en skugga. Det gör att hon skyms och nästan försvinner.
Gunnarsson lägger sig på det hela taget så nära sin huvudperson att det nästan blir han som berättar historien. Ändå kommer vi inte honom särskilt nära. Och den distansen skadar texten, tycker jag. Golfaren verkar så tom; det är kanske delvis den där inre tomheten han flyr från. Men processen är gåtfull, man saknar både komplikation och siktdjup. Och det är inte till mycket tröst att han förmodligen själv ser lika lite.
Min vän skulle antagligen läsa Albatross med skräckblandad förtjusning; den skulle bekräfta alla hans fördomar om golf. Och säkert skulle han försöka sätta boken i händerna på sina medarbetare för att visa hur asocial sporten är.
Så jobbar vi med nyheter