På tisdagen besökte den norske författaren Kulturens hus i Luleå och samtalet med Kerstin Wixe handlade nästan uteslutande om arbetet med den självbiografiska romansviten Min kamp.
Den första delen av totalt sex kom på svenska i fjol och har liksom i författarens hemland Norge rönt enorm uppmärksamhet. I dagarna nominerades Knausgård till DNs kulturpris för den första delen och i Norge har Knausgård fått Bragepriset.
- Det speciella med detta projekt har varit att jag har beskrivit mitt inre liv, säger Knausgård och berättar att han ville belysa verkligheten, det man gör i vardagen.
- Samtidigt har jag haft en enorm dragning till det stora, till konsten, säger han men påpekar att han alltid har haft känslan av att det viktiga är här och nu.
Men det var ledan som var utgångspunkten. Han ville skriva om sin fars död "men hur skriver man om döden"?
Ett centralt tema i boken är den svåra relationen Knausgård hade till sin far. Kerstin Wixe påpekar att det finns en "obegriplig laddning" i boken.
- Att skriva handlar mycket om att ladda situationer. Om det inte hade varit så hade jag inte skrivit om mitt eget liv. Laddningen bestod i att jag alltid visste var pappa var. Jag var rädd för honom, helt enkelt, men ville samtidigt ha hans gunst, svarar Knausgård.
Men valet att skriva självbiografiskt innebär även risker. Knausgård berättar att han ville vara så ärlig som möjligt och för att gardera sig har han låtit folk som är med i romanen läsa boken innan den gavs ut.
Karl Ove Knausgård var 29 år när hans pappa dog. Då hade de inte haft kontakt på länge.
- Jag reagerade på ett våldsamt sätt, berättar han och beskriver händelsen som "en så stor sorg".
- Jag förstod att hans liv hade kunnat vara annorlunda, säger han och berättar att det är svårt att skriva om döden.
När det gäller Knausgårds litterära språk och beskrivningar av detaljer drar Kerstin Wixe paralleller till Marcel Proust.
- Du är väldigt konkret, påpekar hon.
- Det konkreta är det viktigaste, replikerar Knausgård och jämför skrivandet med att vara musiker, att idealet är att "bara vara
i det". Han är inte personen som går omkring med ett anteckningsblock utan beskriver det som att han har ett "visuellt minne". Känslor minns han väl och stämningar, hur det kändes att vara sexton år.
Arbetet med Min kamp har gått i ett snabbt tempo, jämfört med hans tidigare romaner.
- Det språkliga när man skriver fort försvinner, säger Knausgård men säger också att hela poängen med Min kamp var att komma närmare en verklighet där närvaro är viktigt.
I vår kommer den sjätte och avslutande delen ut.
Kommer du att skriva fiktion igen, undrade Kerstin Wixe som sista fråga.
- Ja, aldrig mer självbiografiskt, men fiktion, svarar han.