Rita Simus Dit vägen leder utspelas i en tid då barn fort blir vuxna, i alla fall om man inte är född med silversked i munnen. Den utspelas i ett gränslöst Tornedalen 1939 och dryga fem år framåt. Vi möter fembarnsmamman Laura som känt en oro som bekräftas med beskedet att mannen, Kalevi, hastigt lämnat jordelivet. “Lapset, isä on kuolat". Barn far är död”, säger hon stoiskt, fast inom sig sorgen river och sliter.
Romanen skildrar tre i huvudsak tre kvinnors liv, nämnda Laura, dottern Marja och mormor Helmi.
Barnens oro är stor när den älskade fadern dött, fast de talar nästan dagligen med honom om stort och smått, och de vill inte genom sin handlingar göra något de tror han ogillar. Han är den allseende, trots fysiskt frånvaro. Det är ett sorts sorgearbete om man så vill.
Men det fysiska arbetet blir tidigt en realitet för de små, och Marja är redan i början av tonåren en flicka som måste ta ansvar. Och för Marja följer fler sorger hon ska orka bära, ett älskat lamms tidiga död är till exempel inte något man bara viftar bort.
Kärleken liksom sorgen har många ansikten.
Rita Simu skriver rakt och enkelt, och med hjärta för de människor hon berättar om. Hon har rötter i området och det känns tydligt allt mer eftersom romanen skrider.
Relationen mellan Marja och mormor Helmi, “förklädeskvinnan”, är speciell och har drag av telepati. Och den kommer väl till pass, ja till och med kanske räddar liv i Dit vägen leder. Tiden är ond därför krigen är många, och för hålla sig hyfsat ajour läser den läskunniga Haparanda-bladet, som är tvåspråkig. Män inkallas till krig eller beredskap, beroende vilka sida av älven det handlar om. Förutom död och tragedi innebär tidens oro också att människor träffas, på gott och ont. Mycket kan hända, och händer.
För Laura, hennes fem barn och mormor Helmi, är det en turbulent tid. Lustar och hopp väcks och släcks, och oron är ständigt närvarande. Människor visar sig inte alltid vara det de utger sig för, är en bitter läxa när den sjönsjungande Veikko en dag går amok.
Dit vägen leder är kanske främst en utvecklingsroman om Marja och hennes resa från flicka till 17-årig kvinna. Det är fem år då mycket händer med och omkring henne. Inte minst i relationen med syrran Leena och brorsan Antti, där den sistnämnda uppnått åldern och inkallas till militärtjänstgöring, i det här fallet krig mot Röda Armén. Detsamma gäller för Marjas kärlek, Pekka.
För alla iblandade kan därefter tiden delas in i ett före och ett efter militärtjänstgöringen och kriget, vilket Rita Simu skildrar med säker penna.
Fast det som kanske mer än något annat danar människan Marja är jobbet i livsmedelsaffären i byn, och det dåliga samvete hon fick efter ha avvisat den fattiga flerbarnsmamman Hilkka, vars sjuke pojke Matti adopteras av bättre bemedlade. För Marja kom med tiden händelsen i affären insikten att “det är ingen skam att vara fattig”.
Rita Simus berättelse är ingen bladvändare, men väl värd att ägna sina timmar åt.