Roman med doft av Becketts surrealism
BOKSlutspelatLena AnderssonNorstedts
Vladimir Ibn Nilad leder en islamisk terrorgrupp men lämnar sin grotta nära Peshawar och slår sig ner i Tensta. En ängel som bara behärskar rak ordföljd lär honom svenska så att han kan röra sig fritt i det nya landet, så fritt man nu gör det med språkbrytning och helskägg.
En kväll råkar Vladimir se Becketts absurda pjäs Slutspel och blir starkt gripen. Sedan hamnar på krogen där han börjar dricka öl som alla andra hederliga svenskar. Gud ger dispens, tänker han. Där träffar han också en kvinna av det slag han egentligen vill kasta sten på men följer med henne hem och möter då en annan världsordning. Allt det som han oemotsagd kan säga till sina kumpaner nekar hon att acceptera. Hon är inte bara den goda horan utan också en beläst och skärpt intellektuell.
Vladimir går i baklås när han själv upplever starka känslor; då känner han sig hotad, vill ta till våld och hänvisar genast till sin stridbare gud. Som typ är han en gränslöst självupptagen neurotiker och en gåta för sig själv. När han nu - som en flygande holländare - ser ut att bli frälst av en kärleksfull kvinna flyr han in i ett ännu extremare våld.
Andersson visar effektivt hur fullständigt fastspikad hans tro är, i stort som i smått, samtidigt som det mesta ändå verkar rätt godtyckligt. Hon avbildar denna svada väl, med dess typiska blandning av fanatism och elitism, inklädd i religiösa fraser.
Alla dessa bestämmelser skymmer ändå inte att han egentligen saknar förmildring. Så obarmhärtig som han är var bara Gud när han i gamla testamentet dränkte hela världen. Och Vladimir planerar något liknande; att spränga alla klotets kärnkraftverk i luften.
Slutdelen är en nukleär version av Becketts surrealistiska pjäs. De är i paradiset.
Det består nästan bara av sand och grus.
Men Andersson får ingen riktig ordning på upplösningen, tycker jag, där fungerar inte experimentet och läsaren känner åter av den alltför kategoriska tonen.
Så jobbar vi med nyheter