Leona Lindberg är polisen som står med en fot på vardera sida om lagen, och Jenny Rognebys nya kriminalroman har en handling som för mig är totalt oväntad. Efter att ha missat den inledande boken i serien är det kanske inte så konstigt att det är svårt att få ihop föreställningsvärlden och att hitta rätta känslan för karaktärerna. Svårast är att förhålla sig till huvudpersonen själv. Leona, som spelar helt efter egna regler och samlar ihop ett gäng gangstrar att utbilda i hur man begår brott utan att åka fast, bör man verkligen hålla henne om ryggen? Förmildrande omständigheter är kanske att hon pressas på pengar av andra kriminella och därför ser sig tvungen att planera och leda ett rån mot en värdetransport.
Författarinnan Jenny Rogneby är själv kriminolog och brottsutredare, vilket märks på den faktamängd hon ger Leona att arbeta med när det kommer till att undervisa de brottsbenägna och smått klantiga personer hon fått tag i. Här finns den största svagheten i berättelsen, för mestadels handlar det om detaljer som inte har någon betydelse för fortsättningen, vilket lyser igenom så pass att det känns rätt att bläddra förbi och istället fokusera på mer intressanta partier. Detta är bland annat Leonas förhör med en överlevande självmordsbombare och de pusselbitar av ett tragiskt människoöde som sätts ihop och ger bakgrund till sprängningen. Här lyckas författarinnan väcka sympati och inlevelse, vilket det i övrigt råder brist på i historien. Känslan för Leona är som tidigare nämnts tvetydig och övriga karaktärer är bleka och intetsägande.
Det halsbrytande driv som utlovas i baksidestexten uteblir, men en viss spänning uppstår ändå när man äntligen kommer till skott med det rån som tränats in. Ett öppet slut bäddar för nästa del i serien, och jag frågar mig själv om jag är förväntansfull. Svaret är nej. Jag skulle mycket väl klara mig utan den.