Robert Langdon är tillbaka - bland alkemister och frimurare
BOKDan BrownDen förlorade symbolenBonniers förlagÖversättning: Leo Andersson, Tove Janson Borglund mfl
Foto:
Likt en antik filosof drömmer Brown om världens förenande, om en fusion av skenbara motsatser som vetenskap och myt, natur och kultur, uråldrigt och nutida.
Den förlorade symbolen (originaltiteln The Lost Symbol låter onekligen bättre) inleds, precis som Änglar och demoner, med att professorn i religiös symbolik Robert Langdon får ett tidigt telefonsamtal. Langdon uppmanas att bege sig till Capitoleum i Washington, den kupolförsedda vita byggnad där kongressen sammanträder.
När en besökare i Capitoleum upptäcker en avhuggen hand med mytiska symboler tatuerade på fingertopparna, och Langdon informeras om att hans gode vän och mentor Peter Salomon kidnappats, inleds en vindlande jakt i grundlagsfädernas Washington.
Även på hemmaplan finns dolda budskap att avtäcka.
Även USA, tycks Brown vilja visa, har ett storslaget förflutet.
Med alkemister, förlästa galna mördare och frimurare.
Ja, naturligtvis frimurare. Dan Brown kan inte hålla sig från att flörta med ritualer och dolda nätverk.
Det är det märkligaste med hans författarskap. I ena stunden hyllar han kunskap och vetande, försitter inte en chans att kritisera fördomar och rätta en rad missförstånd om frimurarnas påstådda "hemligheter".
I andra stunden suggererar han fram numerologi.
Exempelvis låter han The Lost Symbol publiceras i USA 15 september 2009, på engelska skrivet 09/15/09. Summan av talen är 33. Vilket är så många steg, eller "grader" det finns i frimurarnas hierarki.
Drygt etthundra sidor efter den avhuggna handens entré har Langdon löst några gåtor och hittat en port i kongressens källare. Eftersom Dan Brown får sidorna att löpa i raketfart samtidigt som historien hasar som en nedsövd snigel finns det gott om tid att fundera på varför just hans romaner säljer i mångmiljonupplagor.
Visst är de lättlästa. Visst upprepar Brown berättelsens viktiga fakta, gärna i kursiv stil, så att ingen ska halka efter. Och visst kan han sina dramatiska vändningar (en av dem får mig verkligen att vidga pupillerna), även om de gjordes mer omsorgsfullt i såväl Da Vinci-koden som i Änglar och demoner.
Men jag tror att svaret också ryms i de lättsmälta historielektionerna. De som sticks in mellan skildringarna av mördarens ockulta tatueringar och Peter Solomons syster Katherines dödsångest i en becksvart hangar.
Efter att ha läst Den förlorade symbolen kan jag både lite om egyptisk mytologi och modern noetik (studiet av huruvida tankar kan påverka materia). Jag har lärt mig om grundlagsfadern George Washingtons frimureri och om ursprunget till ordet "sincere" (sine cera = utan vax, härstammande från skulpturer utan vax i sprickorna, alltså utan fusk).
För att blixtöversätta Den förlorade symbolen fick sju svenska översättare dela upp romanen mellan sig. Det hade aldrig gått med Herta Müller, men fungerar friktionsfritt i fallet Dan Brown. När Brown låter Peter Solomon måla upp sin världsbild är det inte direkt språket som överraskar, utan snarare hettan i profetiorna. Då är det författaren som talar till läsarna, som vill frälsa oss. Det är Dan Brown som ber oss söka efter den inre guden, det mänskliga medvetandets gränslöshet.
Författaren kommer ut som profet.
Så jobbar vi med nyheter