Hur det nu ska gå för riskkapitalisterna, som under en borgerlig regering fritt fått krama pengar ur vård, omsorg och skola, är ett osäkert kort med tanke på höstens valresultat. Men ingen ska ropa hej förrän man kommit över bäcken; än sitter varken regering eller dess förslag säkert i sadeln.
Carolina Neuraths och Jan Almgrens bok må ha påverkat väljarna, eller kanske bara gjort de som från början var kritiska, än mer kritiska. Som sant grävande journalister följer Neurath och Almgren pengarnas väg från de svenska skattebetalares plånböcker, till skatteparadisen Jersey och Guernsey.
Riskkapitalisterna gräver förstås guld, där det finns, och man dyker upp med samma precision som en asgam, när det vankas något saftigt. Det som är så ofattbart är hur enormt mycket pengar det handlar om.
29 svenska delägare i riskkapitalbolag tjänade under en treårsperiod 32 miljoner per år. "Riskinvesterarna", (som förmodligen aldrig skulle satsa i något de inte visste var vattentätt), jämför sitt eget företagande med t ex Ikeas, Tetrapaks eller H&M. Om den analysen inte tänder några politiska strålkastare, så sover nog folket väldigt sött.
Det staten tar in från sina skattebetalare är ingen säck med Monopol-pengar, som man kan leka fritt med, utan en resurs som ska i samma mån komma folket tillgodo. Om nu Löfven, med sitt regnbågsfärgade garde, verkligen lyckas stoppa den kvalificerade utsugning som den offentliga sektorn är utsatt för, återstår att se.
De svenska riskkapitalisterna är dock så mycket mer än siffror och skattejuridik. Neurath och Almgren gör personliga porträtt på flera av de människor som är i toppskiktet av dessa företag. Visst är det intressant, men inte överraskande. Men starkast intryck gör skildringen av hur den så kallade vård- och omsorgskoncernen Attendo, sparar in på sina "brukare". Det är inte svårt att gissa var det sparandet hamnar.
Kapitalism har vi alltid haft i Sverige, men den har hållit sig inom sina egna domäner, det privata företagandet. Vi i folkhemmet har trott att någon skulle ta hand om oss, utan att väga våra blöjor den dag vi är inkontinenta, servera undermålig kost på skolor eller boenden, och framförallt, inte tjäna pengar på det. Om Neurath och Almgren velat få än större genomslag, hade man haft fler avslöjande reportage om just vård och omsorg.