Rika norrmän under luppen
För att återfå friheten satte Dag Solstad punkt för sitt författarskap. Numera skriver han på nåder. I sin senaste roman på svenska skärskådar han rika och bekväma norrmän.
Foto: Leif R Jansson / SCANPIX
Dag Solstad talar om sin 16e roman, Armand V, som just kommit på svenska. Han diskuterar den tydliga och kommenterande författarrösten, sin egen. I kontrast till sig själv ställer han huvudpersonen, diplomaten Armand V, som väljer sin yrkesbana för ett liv i glamour och elegans. Som under studietiden föredrar kvinnor som pluggar franska och konstvetenskap eftersom de bryr sig mest om sitt utseende. Som efter ett långt diplomatliv kröner karriären med en prestigefylld postering i London.
Sina politiska vänstersympatier och sina antipatier mot USA döljer Armand bakom en grundmurad diplomatvägg av ironisk distans. Han försäger sig aldrig. Han företräder ett system han inte tror på, men tar aldrig ta bladet från munnen. För läsaren kan han vara nog så provocerande.
- Det tycker jag inte. Är det inte ganska vanligt, är det inte under de livsvillkoren vi lever?, säger Dag Solstad.
En roman om diplomatiskt lagda norrmän som inte lever enligt sin innersta övertygelse alltså. Dag Solstad är vare sig han vill eller inte en institution inom norsk litteratur. Hans oglamourösa poetkalufs är lika yvig som hans författarskap är oavslutat. Förstås. I stället för att sluta, eller fortsätta i samma hjulspår, har han mycket medvetet fört in sina romaner in i en ny och formmässigt mer elaborerad fas, som att döma av några översvallande svenska recensioner kanske också är den mest intressanta. Nils Schwartz på Expressen tycker att han är värd ett Nobelpris.
Armand V är vad Dag Solstad med sin egensinniga litteraturterminologi kallar en "outgrävd roman". I stället för att gräva fram själva berättelsen har han skrivit fotnoterna till den. Boken består av 104 fotnoter. Några är kapitellånga, andra korta.
"Tänk borgerligt, rösta rött" har någon twittrat i hans namn inför det norska valet för några veckor sedan. Dag Solstad skrattar när han blir konfronterad men påstår sig vara helt oskyldig, ovetande till och med.
"Jag säger varken det ena eller det andra. Eftersom jag är kritiskt inställd till bägge" lyder en annan twitterrad.
- Det är inte jag som skrivit det, men den som har gjort det har god kännedom om författarskapet.
Under 1970-talet skrev Dag Solstad socialrealistiska berättelser, klasskampsromaner som han säger själv. Ändå ser han Armand V som en av sina mest politiska romaner, åtminstone på senare år.
Armands Vs norske son tar värvning som soldat i Afghanistan. Han blir svårt skadad i ett krig som hans far, liksom de flesta vänsterorienterade norrmän, är emot. Inför sonen är Armand för en gångs skull explicit, vilket bara får effekten att denne blir ännu ivrigare att ge sig iväg.
- Jag ville skriva en försonande roman. Vi tillhör världens rika, men jag såg ingen vits med att skriva en roman där jag uttryckte mitt raseri, det hjälper inte. Vi norrmän sitter i samma båt, även om det är Socialistisk Venstreparti som sitter i regeringen har vi soldater som dräper människor i Afghanistan. Det är inte särskilt vackert.
Armand V gör sig inga illusioner, framhåller Dag Solstad, som helt tycks försvara sin karaktär.
Det gäller inte minst Armands insikt om att han inte kunde ha hjälpt en ungdomsvän som senare i livet begår självmord.
- Armand V är realist. Om man upplever det som cyniskt är det för att vår värld är fullproppad med sentimentalitet och hyckleri. Vi upplever hans nej som avvikande eftersom vårt sätt att tala med varandra blivit fullständigt ödelagt. I dag ska alla sälja ett eller annat, man skäller på folk för att de inte bjuder på sig själva och det är förfärligt.
- Jag umgås bara med folk som inte bjuder på sig själva.
Så jobbar vi med nyheter