Begreppet folkteater har blivit något av ett kall för Catherine Parment. Det började tidigt i ungdomen då hon, Peter Oskarsson och Peter Haber rebelliskt hoppade av Statens scenskola i Stockholm, begav sig till Malmö där de startade Skånska teatern 1973.
– Skånska teatern fick 1979 Sveriges kritikerpris för bästa teater, berättar hon stolt.
När hon undervisar amatörskådespelare utgår hon ofta från frågan ”vad utgör en människa?”.
– För att kunna gestalta andra människor än sig själv gäller det att utforska de här frågorna och lära sig om människans grundkänslor. Annars blir det inte övertygande på scenen. Det krävs att man är uppriktig även när det handlar om komedi.
Hon ser gärna att skådespelarna väljer ett ämne som engagerar dem själva och ger publiken något att grunna vidare på efter föreställningen. Ofta sammanför hon ung, gammal, amatör, proffs och olika nationaliteter i sina teaterprojekt.
– I Sverige säger vi att finns det hjärterum så finns det stjärterum och i den andan är jag uppfostrad. Så det här med att bjuda in nysvenskar i teatersammanhang, det kan bara bidra till en bättre ”maträtt”.
I musikalen Romeo och Julia, som Catherine regisserade på Norrbottensteatern år 2008, var det 40 medverkande på scenen, flertalet var amatörer och 12 nationaliteter var representerade.
Det är just vikten av amatörteater hon helst pratar om.
– Vikten av att det finns amatörteater kan inte nog understrykas.
Hon har rest runt och verkat för att vidareutveckla redan befintliga grupper och initiativ i länet. Haradsrevyn, Tornedalsteatern, Norra Folkteatern och många fler.
– Häromdagen besökte jag gänget bakom Haradsrevyn. Jag blir glad och stolt när jag ser vilken utveckling som skett bland skådespelare och regissörer.
Vad det gäller sitt eget skådespeleri är hon mer blygsam men berättar att hon gärna spelar roller med mycket temperament och känslodjup och gärna med humor.
– Det finns många roller jag är stolt över att jag fått göra. Rollen som Martha i pjäsen Vem är rädd för Virginia Wolf? på Norrbottensteatern ser jag som en höjdpunkt.
Catherine växte upp i Stockholm och familjen bodde även långa perioder utomlands, bland annat i Liberia, då pappan var byggledare. Hon är utbildad skådespelare vid Teaterhögskolorna i Stockholm, Malmö och Berlin och kom tidigt att börja undervisa och regissera.
De första kontakterna med Norrbotten var för att regissera Solsönernas sägen år 1982, Tim Sawyers äventyr 1984 och Antigone 1989. Som länsregissör i Norrbotten tillträdde Catherine år 2006.
– Det känns vemodigt att lämna Norrbotten och alla vänner jag fått under de här tio åren. Inte minst alla gymnasieungdomar jag lärt känna.
Samtidigt meddelar Catherine Parment med glimten i ögat att skulle ett smaskigt rollerbjudande dyka upp eller ett erbjudande om att regissera sommarteater på Norrbottensteaterns utomhusscen så kommer hon gärna tillbaka.