Jag kliver in genom Kulturens hus dörrar med en ofrivillig kalibreringspinne instucken genom ryggraden. Jag kan inte låta bli att önska samma krut och svulstighet som i fjolårets succé på Havremagasinet i Boden.
Redan i foajén anar man att här pågår någonting. Monika Zaltauskaite presenterar en slags livets harnesk, eller blöjbyxor för stora. I stället för tyglappen bak-i-nacken med tvättinformation står stigmatiserande titlar.
Dödsdömd, nazistisk polisman, vapenuppfinnare, tennisspelare, spelberoende...
Det rör sig möjligen om tvånget, den sociala determinismens idé, tänker jag. Eller så kan man se det tvärt om, som att livet är nog så indeterminerat - att alla föds med samma goda eller onda möjligheter - men att under resans gång tar människan form.
Outgrundliga äro hennes vägar, och dessa bebisbyxor är en mycket intressant start på Luleå art biennal som i år har konst på två ställen - i Kulturens hus och på Norrbottens museum. Här finns det mustiga och riktigt bra, men också sådant som är irriterande dåligt.
En god start skapar förstås förväntningar, men jag blir inte lika imponerad av fortsättningen. Installationer som koncept kan dessutom lätt reta irritationsnerven på mig. Ofta stöter jag på konst som inte verkar ha lämnat konstnärens idébok. Många av oss har väl vaknat tidigt en morgon med känslan i själen att, ja bara om den här dagen avlöper någorlunda bra så är jag redo att lösa världsproblemen redan till eftemiddagskaffet. Men efter frukost har det hela bleknat med insikten om att den där fantastiska idén kanske inte var så brutal trots allt.
Den associationen får jag till några av verken, framförallt Barthelemy Toguos installation med dödskallar och stegar inne i Konsthallen. Åt samma håll drar Peter Trukenbrods rum uppbyggt av gamla kanyler och blodtussar, ihopsamlade pinaler från en diabetessjuk. Tanken med installationen som idé, då den ofta använder sig av befintliga föremål eller redan besudlade symboler, är ju att det i sitt konstnärliga sammanhang ska bilda någonting mer - ladda, forma en allegori eller gestalta. Men risken finns alltid att allegorin stannar kvar i konstnärens hjärna. Att en stege är en stege är en stege. Och att en kanyl är en kanyl är en kanyl, och en blodig tuss är en blodig tuss. Jag hittar ingen förlängning av dessa konstnärens armar ut i rymden.
Två exempel på det omvända finner jag också - alltså att den goda intentionen förstörs av övertydlighet. Det första gäller en riktigt lovande tavla - Porträtt av Elli av Antti Haase - som i förstone förundrar och väcker nyfikenhet. För där på väggen hänger ett porträtt av en kvinna med sned nacke. Och ställer men sig på plattan framför så börjar hon plötsligt röra sig. Den fria tanken drar igång. Vad är det egentligen för fel på henne? Men då startar en ljudinspelning med en berättelse som ger sig i kast med att förklara allt, och hela magin försvinner. Ta med öronproppar!
Samma sak händer med Johannes Blomqvists vita rum med en ensam stol på golvet. Förhörsrum, portal till himmelriket, avklädningens kammare. Så intressant! Men så startar även här en ljudinspelning som tar bort magin. "Jaså, var det bara det här!?"
Men det finns många, massor mer intressanta konstverk att beskåda. Exempelvis har Mary Cox fångat en märklig tematik i tavlorna From another place, tavlor som sägs vara målade med Grekland som utgångspunkt. Här blir ojämlikheten påtaglig.
Strandförsäljare rör sig bland avslappnade turister. Fri eller fångad, gästarbetare eller turist? Har du en cigarett eller en fjärrkontroll i handen? Jaha, du säljer paraplyer. Du är på flykt, inte på rekreationsresa. I många av tavlorna hör inte heller figurerna riktigt hemma i motivet. Och stilen går mot 50-talets kommersiella målningar från USA - ni vet, ungefär som Coca-Cola-reklamen eller bilderna på cornflakespaketen som visar amerikansk välfärdsromantik.
Skuggor av telefonkort har aningar av hemlängtan i sig, människor som ofrivilligt är långt borta från ett hemma i upplösning.
Ett snarlikt tema finns i fotografisviten Brasília Teimosa av Bárbara Wagner. Hon är från Brasilien och har hängt på stranden där inte turisterna - utan brasilianarna själva - ockuperat en fin strandremsa. Såsom en strand ska vara, kunde kanske läsarten skrivas. Mustigt och frigjort med en slags hemkänsla.
Här är det dags att sätta sig ner på en bänk och vila sinnena.
Fler installationer, och framförallt några intressanta videoverk väntar. Och redan nu börjar jag ana en röd tråd för hela LAB 2011. Eller så är det bara jag som rört till det i hjärnan efter alla reportage jag gjort under våren om partikelfysik.
Men fraktalernas mönster är påtalande, och den mikrokosmiska sanningen ligger på lur.
Mer om det till veckan, insh Allah.