Respektlöst artistprogram för ungdomar

Sedan år tillbaka är nishade festivalprogram en ny plan för att locka hängivna klickar av betalande besökare. En av mina favoritbloggare, Donnie Donut, skrev en gång att han gillade gemenskap så länge det handlade om begränsade klickar. Det finns ingenting vidrigare än en inställsam flock som bräker för att göra varandra nöjda. Stadsfesterna har alltid lidit av ambivalens och haft svårt att kombinera folklig bredd med alternativ för yngre och prioriteringen plumsar alltid ner i det senare valet. Jag förstår problemet hos arrangörerna. Ett behov av att sälja biljetter och samtidigt tillfredställa de alternativt popkulturella smaklökar som är i minoritet kanske inte känns förenliga. Jag förstår. Men jag förlåter inte.

Kirunafestivalens artistprogram har i år bestått av 97 procent vita män som antingen spelar rock, metal eller dansbandsmusik. Kiruna har helt enkelt nishat in sig på den mest överrepresenterade gruppen människor i hela landet. Och utelämnar skoningslöst alla andra. Vad skickar deras program för meddelande till folk som är intresserade av indiepop, hiphop (Okej, Timbuktu var svängigt), rnb eller elektronisk musik? Det vill säga musik av och för unga människor? Jo: Att de inte finns. Eller att de är obetydliga. Det är väl helt okej, som ung musikintresserad är man, förutom att aldrig släppas in på arbetsmarknaden, van att ens intressen hela tiden ignoreras. Men som ung tjej (i värsta fall vegetarian) på årets Kirunafestival kan man tredubbla detta tillstånd.

Adiam Dymott är den enda kvinnliga artisten för människor med medelålder över tio och under 45. Jag äcklas av det här. Att man tycker att det är okej att knappt försöka. Resultatet en nästan helt fittfri festival? Om ni skrapar på ytan med lillfingernageln är det en barnsligt sak att ens behöva påpeka. Festivalens sista akt personifierar hela problemet. Ulf Lundell. Han spelar inte bara i drygt två timmar, för att han kan, han är äldst, han är mest man. Han måttar en spark mot dem för att de stör ett gram av hans ego Lundell behandlar fotograferna framför scenen, de som hjälper honom att sälja sitt konstnärligt stillastående varumärke, som sina slavar.