”Väg utan framtid eller levande natur och näringar”, var överskriften på Naturskyddsföreningens weekendtur i Norrbotten. Rubriken får tankarna att skjuta rotskott redan innan bussfärden påbörjades. Likaså de utlovade besöksmålen med de guidade turerna, föreläsningarna och samtalspunkterna: Naturskogar som avverkats och körts sönder utanför Arvidsjaur. Lavers och Nautanens nedlagda gruvsamhällen med kvarlämnat giftläckage och efterbehandlingsproblem. Messaure och Harsprångets spår av Luleälvens vattenrallarepok. Rennäringens situation i skuggan av hotet om gruva i Gállok. Bolaget Jokkmokk Iron Mines tillstånd att även söka malm i det skyddade Natura 2000-området Jälka Rimakåbbå utanför Porjus. Besöksnäringen och ekoturismens situation i områden som ständigt krymper.
Ni hör ju. Varje rubrik behöver en egen stoppskylt.
Närmare trettio personer spände fast säkerhetsbältena och iväg bar det mot skogen Svea. Hon som ägs av oss gemensamt. Till ett område som genomgått en nerklassning värre än forna tiders skolsystem där hurringar och skamvrån gällde för de olydiga.
Metoderna som gammal skyddad skog utsätts för beslutas på sammanträden där före detta skol- och statsminister Persson svingar ordförandeklubban. Högre produktion och ökad avkastning står nu på ägarnas schema. Regeringens direktiv blir en nedflyttning i klassen och resultatet kalavverkning.
Möjlighet för någon av oss ägare att få information om vilka områden som står i tur ges inte. Offentlighetsprincipen gäller inte Moder Sveas artrika bevarandevärda gamla skogar. Tvärt om. Tät dimma och mörkläggningsgardiner.
Bildliga och tragiska paradoxer lyser bland alla renrakade ytor som strippar panikartat för öppen ridå runt om i Norrbotten. Blotta och dölja, taktiskt men beprövat. Vilket mörker. Stackars, stackars skogen.
Skogliga rättigheter hitåt!
I tanken försöker jag överföra den allmänna förklaringens olika artikeltexter som FN en gång fastställde mänskligheten. Naturen, skogarna och vattnen, luften vi andas, allt vi är beroende av för att överleva på jordklotet ropar på skydd och hjälp.
I Laver står husens hörnstenar kvar i området som ett hastigt avslutat schackparti. Spelplanen är däremot fortfarande aktiv med ett giftigt slutdrag som marken och vattendragen tvingas härbärgera. Samma schackmatt i Nautanen. En hundraårig förlorare med avfallsrester som nutida beslutsfattare bollar mellan sig. Ingen vill ha Svarte Petter.
I Messaure och Harsprånget står gatskyltarna och tompekar åt olika håll och vittnar om den framtid som varit. Då när Jokkmokks kommun ställde älvarna till förfogande och invånarantalet och tillväxten var den goda drömmen som aldrig skulle ha någon ”The End”. Tron på gruvetableringar har tyvärr framkallat drömtiden igen. Politikerna är hugade att köra ännu en kolonial repris, en storkörare som sägs ge varaktiga jobb och öka befolkningsantalet mot rekordårens hägrande flimmer. Speakerrösten lovar dessutom riskbolagen gratis inträde. Och statens välsignelse.
En nedkallan att stilla be om är före och eftertankens andrum. Låt den dala ner över politiker och personer med makt. Över oss alla. En välbehövlig paus från tillväxtens speedade motorväg, betänketid för att se och lyssna på naturen är inte för mycket begärt.