Replik från Pelle Lindblom

Vad jag diskuterar i min krönika är riskerna för samhällskontraktet om man in absurdum sätter press på sjuka människor och vill ha in dem i arbete - oavsett om man brutit axeln och knappt kan röra sig. För mig har det framstått i debatten från alliansregeringen att sjukskrivningstiden nu ska begränsas som princip. Hur sjuk man är blir mer eller mindre sekundärt. Underförstått förefaller det som om människor ska förmås att arbeta, även om de exempelvis har sådana smärtor att de inte klarar av vardagsbestyr. Men Mikael Sekund kanske har missat den här debatten som dominerat de senaste åren, även under socialdemokratisk regering.

Nu ska alltså trycket ökas ytterligare. Det har till och med talats om att sjuka ska pressas att sälja hus och hem, och ta nytt arbete på annan ort, om man inte klarar av att gå tillbaka till sitt gamla jobb inom tre månader.
Därav sarkasmen Arbeit macht frei där välfärdspolitik nu framstår som varandes, inte att hjälpa människor i nöd, utan att plåga in uppenbart sjuka människor i arbete.
Allegorin är talande, och jag förstår om den kan uppfattas som grov.
Men min poäng är alltså att om det blir för många inskränkningar i välfärdssystemet, samtidigt som vi betalar upp emot åttio procent i skatt, kan det bli ointressant att delta i systemet. Det massiva utträdet ur a-kassan är ju ett exempel på detta.

Jag förstår att man från politiskt håll vill få ner antalet sjukskrivningar. Men en fraktur i axeln läker ju inte snabbare av hårdare regler. Det är riskabel politik som urholkar förtroendet, oavsett partitillhörighet.
De anklagelser som Sekund riktar mot NSD är förstås nonsens. Att koppla mitt resonemang, eller denna tidnings övriga medarbetare, till Neues Deutschland på sjuttiotalet är lika sakligt och intelligent som när man under min skoltid på högstadiet ropade "kommunistjävel" efter de som engagerat sig i SSU och CUF. Fråga förresten Krister Hammarberg som gick i samma skola samtidigt med mig, jag tror även han fick ta emot liknande glåpord.