Det är svårt att inte falla för det överdådiga, och det är just det överdådiga som teaterchefen Karin Enberg bjuder på när hon väljer att sätta upp och själv regissera musikalen La Cage aux Folles .
Här sparas det inte på något för att underhålla en bred publik. En spännande scenografi, ett medryckande ljusspel, en förnämlig liten orkester, fantasifull och riklig kostymering och så en skara skådespelare som denna gång får göra så mycket mer än det vanliga dramatiska skådespeleriet. Här blir det mera sång och dans än allvarsam dialog.
Musikalen har sitt namn efter en nattklubb på franska Rivieran och där allt också utspelar sig. Nattklubbens ägare Georges har ett homosexuellt förhållande med nattklubbens stjärna Zaza, transvestiten Albin.
Sedan verkar hela nattklubben i övrigt som sexuellt ombytlig. Männen bär kvinnokläder och kvinnorna manskläder. Det framstår som normalt, allt är liksom hen, men med ett undantag: nattklubbsägarens son Jean-Michel som är heterosexuell och som vill gifta sig med Anne, dotter till en homofobisk politiker.
Det är framför allt Mikael Odhag som sätter prägel på föreställningen i rollen som Albin/Zaza. Han glänser i sin förmåga att varva den rena komiken kring sin tudelade sexualitet och de mera tragiska inslagen i livet på nattklubben. Det bär i långa stycken upp föreställningen.
Det gör också Roger Storm, som i rollen som nattklubbsägaren Georges är i elden hela tiden. Ibland står han likt presentatören, ”chairman”, i en engelsk music hall en trappa upp och ledsagar publiken genom pjäsen.
Karin Enberg rycker med publiken från start i stora dans- och sångnummer. Vi har liksom hamnat i den där nattklubben på det glada 1980-talet och man börjar fundera över när historien ska börja.
Det gör den lite försiktigt i senare delen av första akten, men det är i andra akten som historien når sitt crescendo med dråpliga scener när Anns pappa, den homofobiske ultrakonservative ledaren för partiet Tradition, familj, moral, spelad av Mats Pontén, kommer på besök för att inspektera svärsonens hemförhållanden. Då blir det stundtals rena farsen och utmärkt sådan.
Vi skrattar oss igenom föreställningen, men efteråt inställer sig frågan: varför ska vi skratta åt bögar, flator och transvestiter? Bäst föredatum tycks ha gått ut för denna 1983 års upplaga och den hade mått väl av en anpassning till 2010-talet.
Kulturpolitiskt kan det invändas mot att skattefinansierade Norrbottensteatern väljer det problemfria och publikfriande i stället för samtida problemfylld och för publiken mera krävande dramatik. Nu finns det inga kommersiella privatteatrar i Norrbotten och därför gör Norrbottensteatern rätt som ibland bjuder på lättsammare teater.
När det dessutom görs så skickligt som i La Cage aux Folles finns inget skäl att invända.