Remember me

Inget är så oattraktivt som en attraktiv person som vet att han/hon är attraktiv. Robert Pattinson är. Och vet. En miljard kärleksbrev efter Twilight har säkerställt att han vet, mycket väl. När han spelade in Remember me kunde han inte tänka på mycket annat. Är jag snygg om jag lutar huvudet så här? Men om jag rufsar håret lite, skjuter ut hakan och ser ut som om jag tänker på min döda storebror, blir jag inte ännu lite snyggare då? Ta om scenen, regissörsdräng, jag var inte tillräckligt snygg.

Robert Pattinson är numera ordförande i sin egen fanklubb. Han upptummar sina egna bilder på Facebook. Och han är, tyvärr, precis så stor att ingen vågar ge honom en örfil och säga "Ja, du ÄR snygg, men sluta redan!"

Remember me är den märkligaste film jag sett i år. Den bygger upp en fint vibrerande kärlekshistoria mellan två trasiga unga människor och river sedan ner den med de sjukaste intrigvändningar. Den skapar starka stämningar som den sedan raskt skjuter i sank med välriktade torpeder laddade med den yttersta kitsch. Och precis när man tror att filmen är dödare än Napoleon levererar den ett slut så starkt att man tappar andan - tyvärr hittar man den lika snabbt igen och börjar hyperventilera, för filmen har trots slutscenen många scener, riktigt usla scener, kvar.