Jämställdhet i all ära, men krig är väl ändå ingenting för kvinnor?
Påståendet kan låta förnuftigt och naturligt. Men samma sak har sagts beträffande kvinnor och en rad olika sysslor, såsom att rida häst, skriva maskin och arbeta i gruva. När kvinnor väl fått testa, har de gjort det lika bra som män.
Men när kvinnor närmat sig den väpnade striden har männen på fullaste allvar försökt sätta stopp. Hit men inte längre.
Det är som att kvinnornas deltagande i kriget hotar ett fundament i vår vanligaste föreställning om manligt och kvinnligt, nämligen att männen trots allt har monopol på en viss sorts fysisk och mental styrka. Denna styrka är det som gör en man till en riktig man. Så kvinnorna bör vänligen hålla sig borta.
Så förklarar Anna Larsdotter det sega manliga motståndet mot kvinnors deltagande i krig. I hennes bok “Kvinnor i strid” finns en rik samling personporträtt och händelser som ger understöd till hennes resonemang. Hon visar hur männen, i krig efter krig, med ena handen slagits mot fienden och med den andra försökt hålla borta kvinnor från stridslinjen.
De har aldrig riktigt lyckats.
I de förmoderna krigen vann överraskande många kvinnor tillträde till själva striden genom att förklä sig till män.
Under 1900-talets stora krig var förklädnad inte längre ett alternativ, delvis på grund av den noggrannare medicinska kontrollen vid mönstring. Men nu hade diskussionen om jämställdhet kommit längre, kvinnorna hade fått tillträde till de flesta yrken och krigen krävde så stora mänskliga resurser att det blev nödvändigt att ta till vara på alla som ville ställa upp.
Gränsen mellan manligt och kvinnligt skulle ändå upprätthållas. I de brittiska luftvärnsförbanden under Andra världskriget fick kvinnor göra allt, inklusive att avståndsbedöma och rikta kanonerna mot fientligt flyg. Men avfyra skottet? Nej, där gick gränsen. Själva dödandet var männens jobb.
Först under de senaste decennierna har kvinnor fått fullt tillträde till kriget; när Sverige nu är på väg att återinföra värnplikten ter det sig naturligt att den ska gälla lika för kvinnor och män.
Förutom att beskriva de stora dragen har Anna Larsdotter gjort ett utmärkt arbete med att i sin bok lyfta fram enskilda kvinnor ur historiens glömska.
En av dem, ryskan Nadezjda Durova, lämnade make och son för att förklädd till man slåss mot Napoleons armé i det tidiga 1800-talet. Durova älskade livet i fält. Hon kunde vistas utomhus dagarna i ända och utforska landskapet. Hennes egna ord säger en hel del: “Frihet, en dyrbar gåva från himlen, har till slut blivit min lott för evigt. Jag andas den, frossar i den, känner den i mitt hjärta och i min själ”.