Rätt i tiden om unga kvinnor
Kvinnor som förvandlas till flickor när de får på sig en för stor herrskjorta. Klichébilden från filmens värld blev startskottet för Gunnhild Øyehaugs debutroman, hyllad hemma i Norge för sin humor och självdistans.
Foto: MAJA SUSLIN / SCANPIX
- När du väl har sett herrskjortan i en film så ser du den överallt. En söt-tjej-kliché som jag försiktigt försöker göra uppror mot, säger norska författaren Gunnhild Øyehaug.
För henne symboliserar herrskjortan strukturer som är så svåra att angripa. Vi tror att vi har kommit så långt här i Norden, men fortfarande måste vi slåss för att kvinnor ska få den plats de förtjänar, menar hon. Fascinerad av den väna kvinnobilden i film och reklam började hon skriva på en essä, som ganska snabbt växte till en roman - en av de mest hyllade debuterna på länge i Norge.
Nu kommer Vänta, blinka på svenska och Gunnhild Øyehaug har bjudits hit av norska ambassaden i Stockholm. I en arkitektonisk 1950-talsdröm i tegel med stora fönster ut mot vattnet i Diplomatstaden berättar hon om en norsk litteraturdebatt liknande den i Sverige - en efterlysning av det episka, något annat än dokumentärromanen och deckaren. Att hennes egen Short cuts-liknande roman, med muntert tonläge och många populärkulturella referenser, blivit en sådan framgång tror hon beror på att den ligger rätt i tiden.
- Litteraturen hade länge handlat om ensamma män som sliter med de existentiella frågorna. Jag tror att det var ganska befriande med en kvinna som skrev roligt om en ung tjej.
Likheterna med Short cuts handlar framför allt om hur historierna och människorna knyts samman genom en tydlig stilistisk tanke. Litteraturstudenten Sigrid träffar författaren Kåre, som just separerat från Wanda, som i sin tur är god vän med konstnären och nyblivna mamman Trine.
- Visst handlar det om relationer, men mer om en längtan efter att bli sedd, säger Gunnhild Øyehaug.
Men en stor skillnad är berättarjaget. Om banden mellan människorna och berättelserna läggs fram ganska subtilt i Raymond Carvers novellsamling pekar Gunnhild Øyehaugs berättare med hela handen.
- Det är en lek med det faktum att du ofta styrs när du läser, även om det inte alltid sker så öppet som i min roman. Jag tror inte på så kallad realistisk litteratur, när läsaren förväntas uppleva det lästa som om det vore på riktigt.
Porträttet av Sigrid närmar sig det parodiska, en 23-årig egocentrisk student som överanalyserar omvärlden med en naiv tilltro till litteraturen som ett sätt att kommunicera.
- Jag känner igen mig i henne som den litteraturstudent jag en gång var. Den högtidliga tolkningen av både sig själv, världen och litteraturen. Hennes yttre är baserat på ett porträtt av mig själv som 23-åring. Hon har också fått låna en del kläder jag hade då, bland annat ett par förfärliga mysbyxor i glansig plysch. Vi är lika, men jag hoppas hon är en karikatyr av mig.
Så jobbar vi med nyheter