Ett rasistiskt styrt Sverige befinner sig i konflikt med Finland. På andra sidan Bottenviken skiljer en trettio meter hög cementmur de båda länderna åt. Svenska soldater skjuter ihjäl finska flyktingar eller patrullerande drönare spränger dem till döds.
En dystopi kan vara hur halsbrytande som helst. Men den måste övertyga i bygge och detaljer. Och där brister det en del i Mikael Berglunds nya roman "Smekmånader".
Maija och Viktor är nygifta och bor på en mycket liten ö, där hon i tillbringade sina somrar i barndomen. De ska vara kvar där tills vidare och rapportera om och ange de flyktingar som kommer i båt eller vandrar över isarna från Finland.
Att de gifte sig med varandra är obegripligt, också för dem själva. De passar inte ihop, inga starka känslor eller drömmar förenar dem och de kommer att förbli främlingar för varandra, de tror de också själva.
De yttrar inte heller många ord. Långa tider är de ensamma och ingen dialog värd namnet förekommer. Berglund får av det skälet problem med tempot i stora delar av romanen.
Så går en båt på grund utanför holmen och Viktor bärgar de strandsatta. Plötsligt gömmer sig alltså två vuxna och tre barn i deras hus. Maija reagerar alldeles tvärtom; hon bogserar ut flyktingarna i öppet vatten och överger dem där. Viktors försök att sedan tala med henne om denna mordiska handling blir stolpigt, nästan parodiskt.
På mig verkar tankegodset dessutom ofta beskuret och ofärdigt. Vi får t ex veta att Maija "funderade över förhållandet mellan nostalgin, de oerhört vaga visionerna och själva saknaden". Vad i all sina dar är det då hon egentligen funderar över?
Så bärgar Maija en havererad drönare, gör om den till en kanot och tar sig över till muren men blir där avvisad med våld. Först då börjar hon tänka på en före detta vän som två år tidigare råkade ut för en gruppvåldtäkt.
Men det finns bra lite som placerar våldtäkten i den dystopiska berättelsen. I själva verket kunde det handla om ett annat material som klippts in i handlingen. Berglund försöker sedan på olika sätt bygga ihop de två historierna men det känns ändå konstruerat.
I slutet förvandlas romanen till en thriller men handlingen når oss i fragment och författaren har inte någon riktig hand med dramatiken och våldsamheterna.
Jag förstår inte vad som hänt i världen, tänker Viktor. Men efter två rader släpper berättaren den tråden. Det som skett beror helt enkelt på miljöförstöring, "ekonomiska omvälvningar samt kulturella och språkliga stridigheter som gått överstyr". Så abstrakt kan man möjligen uttrycka sig i en statlig utredning men inte gärna i en dystopisk roman.