Boktiteln Käraste Herman kan lätt tolkas som en förtjusande skildring av Rasbiologen som sägs vara en gåta. En sådan läsning underbyggs också av en kapitelrubrik, nämligen ”Sommaren i Laimolahti”.
Den koncentrerade scenen kan beskrivas så här: I samelägret på Torneträsks norra strand kan man under sommaren 1916 notera en rad namnkunniga personer. Först var det Herman Lundborg som ägnade sig åt sina mätningar och rasmässiga undersökningar i Lappland sedan 1913. Vidare nämns ”pastor” Georg Bergfors från Vittangi förutom Hermans bror Axel, likaså självaste gruvdisponenten Hjalmar Lundbohm liksom lappfogden Olof Holm.
En annan kategori är ett antal kvinnliga medhjälpare och gäster, t ex grevedottern Anna Bielke. Dit räknas också assistenter, snarast sommarlediga nomadskolelärarinnor som Hilja, född i Finland och syster till Olof Holm. Slutligen har vi lägrets namnlösa Talmasamer, de som i bästa fall kommer med på besökarnas fotografier.
Hemma i Uppsala får Hermans lagvigda och sjukliga hustru Thyra den sommaren vänta på hans hemkomst i inte mindre än fem månader. Under tiden ägnar hon sig åt att tvätta hans strumpor, organiserar familjens flyttning till en ny lägenhet och bekymrar sig i största allmänhet över ekonomin. ”Ni hava ju gäster jämt och här sitter jag och sparar och nyper och försöker ställa allt så billigt som möjligt, men vad tjänar det till! När jag och nu den 15:e får ut det tredje kvartalet, skall jag sända dig mera pengar, hur mycket?”
Med den här bakgrunden uppfattar man bättre bokens titel Käraste Herman, fylld med sammanfattning liksom en tydlig pik. Hustrun eller den krassliga sjuksköterskan blir hemma i Uppsala. Herman på forskningsresor kan lätt tolkas som på flykt bort från vardagen. Folkmyllret i samelägret har de kvinnliga assistenterna som påtagligt inslag. Och likaså Herman eller ”Professorn” som utifrån sin forskning hela tiden predikar det förkastliga i rasblandning liksom framhåller den nordiska rasens företräden.
På det här sättet har vi kanske fått en oväntad vinkling in mot gåtan Herman Lundborg. För visst är den officiella och välkända bilden tämligen annorlunda, på både gott och ont. Maja Hagerman kompletterar det redan välkända.
Vi kanske kan nöja oss med tre huvudspår. För det första: den grundläggande tanken att ras, yttre utseende och intellektuella färdigheter kan urskiljas genom mätningar. För det andra: mätningar i stort antal kan kartlägga situationen särskilt vad gäller samiskt, svenskt och finskt för att använda några rätt trubbiga begrepp. För det tredje: folkstammen och därmed kvaliteten på befolkningen skulle kunna ”förädlas” mer eller mindre genom tvångsåtgärder, bl a steriliseringar. Allt detta pekar också mot vad som gällde i nazi-tyskland där Lundborg och Sverige hade högt anseende vad gäller ”raslära”.
Lundborg hade också yttre framgång, särskilt till att börja med. Det statliga institutet för rasbiologi startade 1922 med honom som chef. Tanken låg på något sätt också i tiden. Enigheten var stor i riksdagen den gången om den angelägna verksamheten. Institutets lokalisering kan också tyckas vara symptomatisk, i det som nu kallas för Dekanhuset omedelbart söder om Uppsala domkyrka.
Enligt Hagerman utvecklas något av ett visserligen trångbott men dock ”ämbetsverk” där med tiden uppemot 100 000 mätblad och 9 000 negativ samlades rörande tusentals svenskar, vilket inte minst imponerade på tillresande tyska forskare.
Lundborg var även flitig som skribent. Tag endast tre titlar och redan deras formulering antyder något av en stegring i slutsatserna. Rasbiologi och rashygien från 1914 kan stå som inledning. Svensk raskunskap (1927) nämns vidare. Till sist, och med en verkligen alarmerande titel, kommer Västerlandet i fara från 1934.
Den här epoken varade kan vi säga till 1935 när Lundborg gick i pension och oppositionen mot det framförda budskapet, kort och gott talet om högre och lägre raser, hade tilltagit.
Gunnar Dahlberg blev hans efterträdare, ny personal tillsattes och forskningsinriktningen ändrades. Inte nog med det. Gunnars yngre bror gifter sig med Hilja som därmed blir tandläkarfru i ett stenhus vid Storgatan i Luleå. Det innebar enligt Lundborgs fördömande synsätt ett rasblandat äktenskap. Sven är av nordisk typ med släkt av kyrkoherdar, läkare och universitetsutbildade. Hilja är finska med fattig bakgrund.
Eller till sist har vi fallet Maria eller Maja. Det var en sameflicka från Övre Soppero, uppenbarligen älskarinna till Herman, som fick en tjänst som städerska vid institutionen i Uppsala. Så småningom föddes en son, med tiden blev det även äktenskap sedan Thyra hade gått bort. Vad skulle ras-troende människor säga om detta?
Maja Hagerman ger en lång och slingrande berättelse på flera plan. Det nationella och europiska skeendet tankemässigt sett kommer fram. Skallmätandet enligt Lundborgs recept finns också där, likaså det lokalhistoriska exemplifierat med scenen i Laimolahti.
Och till sist har vi det komplicerade spelet mellan unga kvinnliga assistenter och Professorn själv. Men – ska man önska sig något mer så är det att förlaget kunde ha satsat på bättre papperskvalitet. Som det nu är framträder baksidans text på ett irriterande sätt när man ska ta del av denna långa historia.