Det framgår av Maja Hagermans dokumentärfilm Hur gör man för att rädda ett folk? Om Herman Lundborg, chef för rasbiologiska institutet, som hade premiär i Luleå på onsdagen, visas på Arctic film festival i Kiruna i november och i SVT den 15 januari.
– Maria finns inte med namn, men är omnämnd i Gunnar Brobergs forskning om Rasbiologiska institutet. Jag såg en mening och blev nyfiken, men det var svårt att hitta henne. Hon hade under livet tre olika efternamn och var svår att spåra, säger Maja Hagerman.
Historien om Herman Lundborg är en dyster period i svensk 1900-talshistoria och med klara beröringspunkter med de nazistiska tankegångarna i Tyskland. Faktum var att de nazistiska ledarna hämtade delar av det rasbiologiska tänkandet just från Rasbiologiska institutet i Uppsala.
Och detta institut var inte resultatet av urspårat akademiskt tankegods, nej det var välsignat av Sveriges riksdag när det slog upp portarna 1922. Därefter begav sig Herman Lundborg och hans medhjälpare ut på forskningsresor i bland annat Norrbotten, sponsrad av LKAB via disponenten Hjalmar Lundbohm och den store konstnären Anders Zorn. De var båda Lundborgs vänner.
Ute i fält skaffade han lokala assistenter som underlättade hans arbete med att mäta skallar, kroppar, registrera hudfärg, hårfärg liksom färgen på könshåret och sedan fotografering av samerna som fick klä av sig nakna och avbildas framifrån, bakifrån och i profil.
Allt bokfördes noggrant och finns fortfarande att läsa hos Carolina Rediviva i Uppsala, inbundet i prydliga böcker och fotoalbum.
Enligt Herman Lundborg var samerna av en så lågt stående ras att de till och med hade rester av svans. Det som oroade Lundborg var rasblandning och han påpekade att den genomsnittliga samiska kvinnan födde 1,2 flickebarn som i sin tur spred rasen vidare och ökade risken för rasblandning.
Men så var det hans andra assistent, samen Maria Isaksson från Övre Soppero. Hon var 25 år yngre än Lundborg och den gamla rasisten föll för henne. Inte bara det, han blandade sin egen ariska och rena ras med den samiska och med gossebarnet Allan som resultat.
Han anställde Maria Isaksson som städerska i Rasbiologiska institutet där hon också fick bo. När barnet väntades skickade han bort henne. Hon fick föda i Örebro och barnet togs genast ifrån henne.
– När Lundborgs hustru Tyra dog gick ryktet i Uppsala att den där kvinnan från Norrbotten var en trollpacka och hade satt en förbannelse på Tyra. Skvallret kan förblinda och två veckor senare lämnade Maria Isaksson Uppsala och bytte efternamn.
Men Herman Lundborg kunde inte glömma sin "lappflicka". När han pensionerades flyttade han från Uppsala, gifte sig med Maria, som förmådde Herman Lundborg att erkänna faderskapet.
Men sedan var det ju inte bara Maria Isaksson från Övre Soppero. Dessförinnan var unga, vackra samelärarinnan Hilja hans följeslagerska under flera år. Hon öppnade de samiska hemmen för honom.
– Jag tror att de också hade ett förhållande, säger Maja Hagerman och stöder sig på Herman Lundborgs privata brevsamling.
– Enligt dåtida sed är breven väldigt korrekta och inte utlämnande, men i dessa brev till Herman Lundborg kan man läsa hur de alltid avslutas med en hälsning till hans hustru Tyra men också alltid till Hilja, som om Hilja också var hans andra hälft. Hälsa Hilja skriver alltid gruvdisponenten Hjalmar Lundbohm i sina brev.
Så inte ens rasbiologins mest drivande och visionäre ledare följde sin egen galenskap. I den ståtliga familjegraven i Uppsala vilar de alla tillsammans. Lundborg själv, hans första hustru och de barn han hade i Uppsala liksom kvinnan han mötte i Norrbotten och deras gemensamma barn.