Som av en händelse blev den finlandssvenske författaren, psykiater, politikern, jazzpianisten m. m. Claes Andersson aktuell i flera sammanhang några vackra höstveckor. Först kom hans uppföljare till ”Ottos liv” från 2011 nu med titeln ”Stilla dagar i Mejlans” (stadsdel i Helsingfors förf. anm.) ut på förlaget M och sedan belönades han av Svensk biblioteksförening som årligen ger ut Aniarapriset till en svenskspråkig författare av skönlitteratur för vuxna.
Ur motiveringen: ”Alltsedan debuten 1962 med 'Ventil' har han rasat som en våryr björn i språkskogen, i samhället och i politiken, men också odlat en sorts läslampans förtrolighet, ett kakelugnsvarmt och inbjudande tilltal av omisskännligt märke”.
I ”Stilla dagar i Mejlans” är man i gott sällskap när Claes Andersson alter ego Otto nu som snart 80-åring funderar över ålderdom, sjukdom och död. Han påstår sig umgås så förtroligt med döden att han betraktar den som sitt särintresse och ibland får han resfeber.
Under tiden underhåller han passionen för jazz, funderar kring den strida ström av grymheter från världens slagfält som vi matas med varje dag. Han gör en återblick på hemlandet Finland 1918 och det grymma inbördeskriget och vars sår fortfarande inte är läkta. Han upplyser att i fånglägret i Ekenäs för röda fångar en tredjedel av alla fångar dog av svält eller sjukdomar eller helt enkelt arkebuserades. Lägret har jämförts med tyskarnas grymmaste koncentrationsläger.
Utifrån sin läkar- och politikerbakgrund gör han en intressant anamnes av Putin och hittar nya vinklingar på dennes agerande.
I drömmarnas värld umgås han ofta med föräldrarna. Den mycket närvarande mamman och den ofta frånvarande (krigen) pappan. Erotiken är också förpassad till drömmarnas värld och till gratisunderhållning när det unga grannparet älskar på fredagskvällarna.
Som gammal vänsterpolitiker har han inget till övers för den kapitalism och girighet han ser överallt i samhället. Som icke troende sympatiserar han dock med påvens metafor vid sitt första stora tal i Peterskyrkan ”Liksvepningen har inga fickor”.
Otto frågade en gång en av Finlands rikaste bankdirektörer (i ungdomen revolutionär studentpolitiker) på en bjudning hur han njöt av sin förmögenhet. Svaret blev ”Jag dricker varje dag ett glas champagne klockan fem”.
Otto hyser inga illusioner om ”detta tjuvarnas paradis” som frodas i kapitalinkomsternas, optionernas, fallskärmarnas, skattesmitarnas förlovade skatteparadis. Han hoppas på att i dödsriket gäller andra marknadsmekanismer. Han minns med saknad den gamla fina talkoandan i det finska samhället där medborgarskapssamhällets tradition var att man hjälpte varandra med små tjänster.
En gång i tiden gick Otto i terapi. Resultatet av sju års samtalande blev att han kunde eliminera ”martyren inom sig”. ”Alltid något tänkte Otto – inget dåligt resultat av sju års möda”.
Beträffande åldringarnas situation konstaterar Otto utan sentimentalitet följande. ”Efter våra krig fanns det inte så många gamlingar – merparten hade förstånd att dö i snabb hjärtinfarkt eller hjärnblödning, följder av fet kost, tunga och enformiga jobb, för lite motion och för mycket sprit och tobak.
Sedan kom allt tjat i decennier om folkhälsa, om hälsosammare mat- och dryckesvanor, motion och rökförbud och livslängden ökade med en femtedel på femti år. Men se bara – om åldringarna hade väntat sig beröm och applåder för att de följt hälsomyndigheterna råd och rekommendationer och därför blivit gamla och väldigt många, blev de besvikna. Nu fick de höra att de var för dyra att ta hand om och att det var olönsamt att sköta deras blodtryck, höftförslitningar, sockersjuka och depressioner. Där sitter de i otrivsamma väntrum med kölappar i händerna och timmarna går och ibland dör de i sin väntan...”
Otto genomgår också en ”nära döden”-upplevelse. Under en operation tror han sig dö under narkosen. Inget oävet tillstånd tycker han. Men lika skönt är det att vakna upp och se barnbarnen hoppa omkring ens säng.