Rasande snabba Hives

Konsert
THE HIVES
Kebnescenen, fredag, 24.00

De hoppar in på scenen i sina enhetliga kostymer, vita skor och galna ansiktsuttryck. Main Offender och Two Timing Touch and Broken Bones avverkas så snabbt att Chris Dangerous, berömd för sin närmast robotlika tajthet, får svårt att hinna med bakom sina trummor. Och Nicholaus Arson spelar faktiskt lite surt i riffet till Main Offender, som måste vara nog så svårt i sitt originaltempo.
Normaltempo och felfritt eller fruktansvärt snabbt? När det gäller The Hives röstar jag på det senare. Vilket annat rockband som helst hade kastat in handduken efter halva Main Offender - av ren fysisk utmattning. Men Hives är så pass duktiga musiker, och har en så abnorm överproduktion av adrenalin, att felen ändå minimeras.
Howlin’ Pelle Almqvist spottar ursint och klättrar sedan upp i en stålställning som håller uppe högtalarna på höger sida av scenen. Det ser fullkomligt livsfarligt ut. Myggjagare med blank sula. Fuktig, hal stålställning. En dålig kombination. Howlin’ Pelle visar dock inga tecken på varken rädsla eller tvekan. Han hänger i en arm, håller mikrofonen i den andra och sjunger en vers där uppe som vore det den mest naturliga saken i världen.
Det är just det, den totala avsaknaden av respekt för allt och alla utom dem själva (deras narcissism är världsberömd), som gör dem till just världens bästa liveband. Jag menar, de är ju till och med beredda lägga sina egna liv i potten.
Det måste kännas väldigt svårt att gå upp på scenen två timmar efter att en viss Håkan Hellström (läs recension på föregående uppslag) satt en nivå lika hög som de fjälltoppar som syns i horisonten. Men givetvis inte för The Hives. För dem var Håkans totala urladdning förmodligen bara tändvätska - det eggade dem att göra en ännu bättre konsert.