Onsdagen den 18 mars innehöll kultursidan i NSD en artikel som i det hela taget var korrekt men rubriken talade inte sanning. Publiken sviker alltså inte vår föreställning av Strindbergs Drömspel. De som kommer dit tycks älska vad de ser och många vittnar om att det tillhör det bästa de sett på teatern över huvud taget.
Vi brukar säga att vi spelar för dem som är där, inte för dem som stannat hemma.
Vår publik sitter i sina bänkar och tillsammans skapar vi något att minnas. Vår publik är genom sina reaktioner medskapande i får föreställning. Och den är helt underbar.
Det säger vi som står på scen till varandra varje dag.
Det snackas om att Strindberg är för svår och obegriplig för publiken här uppe.
Vilken oerhörd förolämpning. Tvärtom tror jag folk häruppe har en alldeles unik förmåga att ta till sig detta drama om livets villkor.
Nej publiken sviker inte oss, men sviker vi publiken? Det tål att tänka på.
Luleå har drygt 75 000 invånare och räknar man med grannkommuner blir det långt över 125 000. 30 utsålda föreställningar à 300 per föreställning skulle innebära totalt 9 000 besökare och då vore det succé. Att vi inte lyckas med det är skamligt. Vi fixar inte att ge en hel massa människor en alldeles unik upplevelse. Det är att svika Publiken.
Teatern skyller på våren, att det inte går att sälja biljetter efter påsk. Struntprat.
Man har gett upp för en myt.
Vi som står på scen tycker förstås att det är tråkigt att publiken inte hänger på låset, det är lätt att tappa självförtroendet, men vi vet ju samtidigt att vi har något alldeles speciellt att erbjuda. Och vi ger inte upp.