Psykosen som bild av vårt samhälle
Psykosen är tema för storslagen teater och litteratur i höst. Ett existentiellt tillstånd som fångar vår tid, menar Ann Heberlein. Men konsten lyfter också fram det som samhället inte tolererar.
Foto: Marc Femenia / SCANPIX
Om Lars Norén är mästare i att levandegöra psykisk sårbarhet på teaterscenen är Mirja Unge en minst sagt värdig efterföljare. Hennes Klaras resa på Göteborgs stadsteater är "en remarkabel teaterhändelse i de senaste årens svenska teaterhistoria", skriver Göteborgs-Postens recensent.
Även Unge följer en ung kvinna, Klara, vars ömtåliga resa leder henne in i en psykotisk schizofreni.
- Psykiska sjukdomar finns ju med i mina romaner också, det är något jag återkommer till, säger Mirja Unge, som intresserar sig för samhällets och vetenskapens tvärsäkra uppfattning om det självklart friska respektive sjuka.
- Det jag tycker är mest spännande med psykoser är egentligen ett slags andligt perspektiv. Hur kan man veta att rösterna är sjuka? Jag har inget svar. Och det är klart, att om rösterna förstör ens vardag så måste man göra något åt dem, men jag kan också tänka att samhället kanske behöver människor som ser och hör saker som vi andra aldrig märker.
Om Mirja Unge framför allt skildrar det psykotiska tillståndet och dess förmak, har Beate Grimsrud skrivit en utvecklingsroman om en blivande författare, Eli, vars röster, Erik och Espen, följt henne sedan barnsben. En dåre fri har redan givit Beate Grimsrud starkt gensvar från såväl vanliga läsare som medarbetare inom psykiatrin.
Grimsrud ville, likt Janet Frame i En ängel vid mitt bord, skildra en människa vars inre rymmer stora ytterligheter. Tvångsvården, övermedicineringens tunghäfta och benskakningar, blir en del av livet i en roman om både skörhet och styrka.
- Det finns ett stycke där barnet Eli sitter med sin stödfröken. Eli är jättedyslektisk och fröken frågar vad hon tänker bli när hon blir stor? Eli säger att hon ska bli författare förstås. När stödfröken säger att det där får hon slå ur hågen, tycker Eli synd om fröken som inte vet att man kan bli vad man vill, säger Beate Grimsrud.
Är det då en slump att just det psykotiska tillståndet skildras av dramatiker, skådespelare och författare just i höst? Även konsthallen Färgfabriken i Stockholm förbereder just nu en stor temautställning vars tema stavas Psychosis.
- Väldigt lite i kulturvärlden är en slump, folk är inte så originella som de tror, säger Ann Heberlein, teologie doktor och forskare i etik, vars självbiografiska bok om bipolär sjukdom, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, snart har urpremiär som teatermonolog på Göteborgs stadsteater.
Det psykotiska tillståndets förvridna och förvrängda verklighetsuppfattning gör det extra intressant för en konstnärlig gestaltning, menar hon. Gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut.
- Och om man för ett ögonblick släpper bilden av psykosen som en sjukdom så symboliserar den ett existentiellt tillstånd av ensamhet och total isolering. En människa är ju aldrig ensammare än när hon är ensam om sin verklighetsuppfattning.
Även om psykisk sjukdom inte längre är lika stigmatiserat som förr betyder det inte att toleransen för psykotiska människor blivit högre i vårt prestationsinriktade samhälle, konstaterar Karin Johannisson, professor i idéhistoria. Konsten och litteraturen blir den framsynta arena som diskuterar vad det verkligen innebär att vara människa.
Men psykosen är också en tacksam bild av samhället av i dag, menar Ann Heberlein.
- I ett psykotiskt tillstånd drabbas människan ofta av paranoida misstankar, tilliten blir rubbad och det är väl också ett samhällstillstånd. Jag tänker på skotten i Malmö, om att inte veta vem man kan lita på. Vi lever som Obama säger "i rädslans tid" men utan att hoten är konkreta.
Fakta
Så jobbar vi med nyheter