Nog är det väl så, som jag var inne på i förra krönikan, att det är ett skamligt bakåtsträvande med den uppenbart sunkiga kvinnosynen som allt för ofta återspeglas genom islam.
Nu kan man inte hålla religionerna som gisslan för allting. Även kristendomen har sina minst sagt suspekta utövare. Men lite för ofta används ändå islam som förevändning då kvinnan ska förminskas och gömmas undan i något som för mig framstår som en medeltida, patriarkal kvarleva.
Men allra mest förvånande är ju att den moderna västerländska feminismen inte verkar kunna ta ställning mot detta förtryck, utan hukar under någon slags kulturrelativistisk burka. Jag hade gärna sett någon logisk analys av detta. En reaktion. Ett öppet feministiskt samtal. Men det vore nog att vänta sig för mycket. Troligen blir det här väl som vanligt en debatt med allehanda personpåhopp i stället för sakdiskussion. Eller som det arabiska ordspråket lyder: En bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler.
Å andra sidan – för att argumentera mot mig själv – skulle man ju kunna vända på perspektivet 180 grader. Som ett annat ordspråk lyder: Döm inte en annan människa innan du gått sju dagar i hennes sandaler.
Hemmablinda som vi blivit kan jag förstå att ett muslimskt öga in i den västerländska kulturen kan frambringa viss befogad avsky.
En lyckokultur, påstår vi om oss själva.
Ha! Så kaxigt och bakvänt.
Vacker med all sin inbyggda olycka, all sin konsumism. Hon äter med ena handen, ångrar sig med den andra. Hon drabbas ständigt av dåligt samvete då hon föraktar det hon förfäktar. Hon hatar hönan, men äter gärna äggen. Hon har för mycket av allt, men går ständigt hungrig.
Så det är klart. I någon mening skulle jag nog fundera både en och två gånger innan jag slängde av mig min hijab. Det skulle förmodligen kännas livsfarligt att ge sig hän och handlöst överlämna sin själ till denna ekande tomma kuvös. En kultur som livnär sig på att äta själar. Tugga in dem i mammons köttkvarn. Prylar i stället för tro.
Man kan ju förvånas över att kvinnor frivilligt sätter på sig en nikab. Men lika förvånad är jag över den västerländska människan som inte lyckas visa något som helst motstånd mot sina egna demoner.
Eller för att stjäla ännu ett citat:
Vi lever i ett individualistiskt samhälle utan individer.