Christine Falkenlands nya roman Sfinx lägger ut talrika inbjudningar till diagnos: besatthet, neuros, psykos, allt som har beröring med att inte kunna släppa taget om en annan människa. Ett kammarspel värdigt Ingmar Bergman vecklar ut sig mellan berättarjaget, och hennes före detta mans nya kvinna.
Texten är dramaturgiskt förutsägbar och rör sig mot ett fullbordande av de önskningar och fantasier som huvudpersonen riktar mot Claire. Så ser handlingen ut, men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att köpa den rakt av. Det överlastat stilromantiska språket med "burgundiskt rött hår", eller "Ljus! O, ljusa minnen av sång och skymning som tynar bort.", skapar en gestaltning som motsäger alla former av realistisk tolkning av texten.
Det känns som om Falkenland försöker sitta på två stolar i gestaltningen. Den avbildande nivån och den symboliska/psykologiska nivån konkurrerar med varandra i läsningen, och det är nästan som att läsa två böcker samtidigt, utan den nödvändiga helheten.
Etablerandet av ett realistiskt berättarjag, försvårar också betydligt textens försök att ifrågasätta just det realistiska. "Den försmådda kvinnan" som skriver brev till "Claire", anmodar läsaren så pass starkt att följa handlingen, att de psykologiska poängerna överskuggas. Och jag har svårt att föreställa mig att Falkenland intresserar sig enbart för att en karaktär i en roman enbart ska representera en verklig människa.
Intrycket blir också av upprepning utan utveckling: den här boken går inte utanför det Falkenland redan gestaltat i tidigare verk, som t ex narcissism, mordlust som en del av kärlek, och dödslängtan.
Kanske är det så att prosans gränser är för stela för en poet som Falkenland, och att hennes egna stilmedel punkterar prosans form, till nackdel för framställningen. De poetiska tolkningar jag gör under läsningens gång undermineras, och den fulla psykologiska slagkraften i Sfinx uteblir.