Premissen i Olle Sahlströms Gå hem, är att det finns en Gud. Vad man själv tror om det påverkar förstås läsningen, och sorterar rejält i läsekretsen. Personligen håller jag med Guillou som på frågan om det finns en gud, svarat: "Det finns för närvarande inget som tyder på det".
Det jag däremot kan förstå väldigt bra, är hur en pilgrimsvandring, eller en lång vandring överhuvudtaget, kan förändra ens sinne på ett genomgripande sätt. Sahlström gör som så många före honom, och går stigarna i Europa, för att... ja, för att vad?
Den andliga upplevelse som många hittar i den moderna pilgrimsvandringen är inte lika lätt att fästa på papper, som den fysiska upplevelsen. Boken är också uppbyggd av kortare och längre anteckningar, med fäste i de platser Sahlström passerar. Formen ger naturligt utrymme för tillbakablickar, både i hans eget liv, och med anknytning till själva vandringledernas historia.
Som självbiografi fungerar det utmärkt, som beskrivning av ett andligt uppvaknande betydligt sämre. Kanske tonar Sahlström ner den biten. Tyvärr saknar därför Gå hem den glöd den kunde ha haft, och blir ett ganska prosaiskt traskande i Europa.