Det är inte det att jag inte förstår konceptet i Eva Ribichs nya diktsamling. Det luftiga, det sparsmakade, de konkreta detaljernas fokus, allt det är påtagligt i Vi vaknar. I första dikten vaknar diktjaget tillsammans med någon annan. /Solen/bakom rullgardinen/Vi vaknar/
I nästa dikt har diktjaget förflyttat sig ut: /Det är svalt/ på verandan/Även här/har natten varit/.
De två första dikternas anslag kunde mycket väl ha varit upptakten till en intressant diktsamling, men här fortsätter tyvärr det närmast prosaiska beskrivandet av en sommardag från morgon till kväll, med en utflykt till stranden, en fikapaus, ett bad, ett återvändande hem, sitta på stugtrappan, se på svalorna. Diktsamlingen slutar med att en ny dag börjar.
Dikterna påminner mig om hur det kan vara när någon frågar vad man gjort på semestern, och man svarar "Ingenting". Naturligtvis är det ett förtjusande "ingenting" som beskrivs i Vi vaknar, men gestaltningen saknar intensitet och laddning. Interaktionen med duet i dikterna är torftigt gestaltad, och skulle behöva åtskilligt mer än detta: /Du har tagit med dig/solen hit in/Jag känner doften/på din hud/.
Varken gestaltningen av diktjaget eller duet genomgår någon förändring, eller visar upp något som avviker från det allra vardagligaste. När dessutom laddningen i de minimalt beskrivna situationerna saknas, så finns det inte mycket att ta på i dikterna. Det är tråkigt att behöva säga det, men jag får känslan av hur semesterbilderna kunde se ut innan digitalkamerorna: en serie snapshots med instamaticen, från 1-24, med glatt yta, men med ett innehåll som saknar intresse för fler än de närmast berörda.