Owen Jones är inte bara författare till Etablissemanget, en av de senaste årens mest uppmärksammade böcker i England, utan också en talesperson för den folkliga vrede över mutor, skandaler och korruption som skakat etablissemanget.
Allt fler politiker är storföretagens representanter och uppdraget är, som Jones skriver, ”ett transportband till ett jobb i den privata sektorn.”
Många politiker väntar inte på sin tjänstgöring för näringslivet, utan praktiserar den i parlamentet. Exemplen i Owen Jones i välskrivna och väldokumenterade bok är många.
”Nästan ingen personifierar den profithungriga politikern bättre än David Miliband”, skriver Jones. Företaget Vantige Point betalade 1 272 000 kronor för fyra dagars arbete. Diktaturen Förenade Arabemiraten betalade 814 000 kronor + resa och logi för Milibands deltagande i ett evenemang. Hade han blivit premiärminister istället för sin bror kunde han ha fått belöningar i samma klass som Tony Blair, som fick drygt hundra miljoner om året av Kazakstans diktator Nursultan Nazaebajev. Inte underligt att Tatcher skröt om att ”vår största bedrift var Tony Blair.”
”För att jag är värd det!” Kosmetikajätten L`Oréals reklamslogan är mantrat som rättfärdigar etablissemangets excesser. Inifrån bedöms värdigheten utifrån bankkontot.
De rika tycker att de är värda hur mycket som helst. I sin debutbok The Chavs visade Owen Jones hur mediernas bild av arbetarklassen blivit allt mer negativ i takt med att de fattiga fått det sämre. Fattigdomen är inte längre något som ska bekämpas utan något att fly i från.
Vid demokratins ankomst fruktade de mäktiga att deras ställning skulle undergrävdes. Nu pågår den motsatta processen. ”Etablissemanget samlar på sig rikedomar och kapar aggressivt åt sig makt på ett sätt som saknar motstycke i modern tid.”
Målsättningen är utförsäljning av offentliga tillgångar, förstatligande av riskerna och privatisering av vinsterna. Hur mycket kan demokratin urholkas innan den är borta? Hur mycket som helst är det frestande svaret under läsningen av ”Etablissemanget.”
Skildringen av hur lobbyorganisationer och reklambyråer skapar slagord som banar vägen för succén är lärorik. Vi som tycker att etablissemanget bör utsättas för en rejäl härdsmälta måste lära oss att använda sanna slagord som att Reinfeldt får 1,8 miljoner i bidrag i år.
De mäktiga hatar den stat de är beroende av för att samla pengar. Utveckling som tog fart under Tatchers tid hade inte kunnat genomföras utan medierna. Läsare som vill bevara tron på medierna som den tredje statsmakten bör inte läsa ”Etablissemanget.”
Owen Jones skildring av de nära relationerna mellan medierna och politikerna är övertygande. ”Under New Labour var mediebaronerna så betydelsefulla att Blair och Brown avlade visiter hos dem som om de betygade en kunglighet sin vördnad.”
Owen Jones har också träffat också människor som avslöjat etablissemangets oegentligheter. När Richard Murphy började arbeta på en stor revisionsbyrå fick han veta att om han höll sig på mattan några år kunde han bli delägare.
Han ville varken det eller syssla med skatteplanering till storföretagen. Han sade upp sig och har ägnat sitt liv åt att avslöja hur eliten med revisionsbyråernas hjälp smiter från skatt.
Etablissemanget Och hur de kommer undan med allt är en av årets viktigast böcker. Om den här texten inte lyckats visa det har den som skrivit den misslyckats.