Den långa, tunna sommarblusen fladdrar som en mantel i vinddraget när hon med stora kliv tar sig över Skeppsbrogatan och uppför trapporna till Kulturens hus i Luleå. Då hon kryssar sig genom den dubbla ingången är det knappt att tyget hinner med innan dörrarna slår igen bakom henne.
Hon pratar snabbt och ivrigt och verkar ha nästa tankegång klar innan hon avslutat meningen, men har ändå full närvaro och struktur i det hon berättar. Tove Alsterdal känns som steget före, med ett konstant driv, ständigt på väg. I dagarna kommer hennes fjärde bok ”Vänd dig inte om”.
I 15 år bodde hon i Luleå. Lika många år har gått sedan hon lämnade länet, men det ligger henne fortfarande varmt om hjärtat, särskilt trakten kring Karungi där hon har sina rötter på mammans sida och som hon ofta återvänder till.
– Jag känner mig väldigt hemma i Tornedalen. Även om jag aldrig har bott där så är rötterna djupa, och jag är väldigt stolt över mitt tornedalska arv.
Hennes böcker handlar mycket om rötter och identitet. Betydelsen av varifrån man kommer och vad som präglar en människa är något som hon ofta funderar på.
– Jag har inget svar på det, men jag tycker att det är intressant att ställa frågorna. Alla mina böcker utspelar sig i något slags gränsland, jag liksom söker mig till det. Kanske har det att göra med att min släkt är uppvuxen vid en gräns.
Hennes pappa växte upp vid gränsen mellan Värmland och Norge. Styvfar smugglade flyktingar under kriget, och mammans första jobb var som tolk för flyktingar som kom över älven.
– Det har naturligtvis präglat dem och har i sin tur säkert påverkat mig.
Att skriva har alltid varit självklart för Tove Alsterdal. När hon var sju år visste hon att hon skulle bli författare, men på vägen hann hon med en hel del annat. Mycket av innehållet i böckerna har hon plockat från sitt eget liv. Efter gymnasiet arbetade hon på Beckomberga sjukhus som fått en stor plats i hennes senaste bok.
Mentalsjukhuset Beckomberga var Stockholms motsvarighet till Furunäset i Piteå, och stängdes i mitten av 1990-talet. I dag har flotta bostäder i mångmiljonklassen byggts på platsen. När Tove Alsterdal åkte tillbaka för research för ett par år sedan möttes hon av byggbolagets banderoll ”Vi bevarar idyllen på Beckomberga”.
– Jag blev förbannad när jag såg det. De menade naturligtvis inte tiden av ångest och galenskap, utan de fina träden och parken, men jag kände att det är så oförskämt mot historien att man bara utplånar allt. Det blev en trigger till att skriva om det. I min historia finns det förflutna kvar.
Det andra spåret i boken handlar om tiggarna på våra gator, något som också för handlingen ut i Europa, bland annat till Rumänien.
– Det är inte bara vi som ser tiggarna, de ser också oss. Det tog jag fasta på i boken, berättar hon.
Tove Alsterdal gör grundlig research inför varje bok.
– Även om mina böcker är fiktion så ligger de nära sanningen. Verkligheten är så spännande att den oftast överträffar det som jag själv kan hitta på. Åker jag ut och träffar människor, vilka de än är, blir jag alltid överraskad. Jag vill undvika klichéer och fördomar. Tränger man djupare in i det så är alla människor sammansatta på ett annat sätt än vad man först trott.
Du har fått fina recensioner och priser. Känns det som ett krav att leva upp till?
– Det är fantastiskt roligt att bli hyllad, men när jag ska sätta mig och skriva är det inte bra. Jag trodde jag var förbi det, men märkte att den här boken var jättesvår att komma igång med. Det har ätit sig in i en. Framgång är livsfarligt, som en drog för själen som sätter sig på axlarna. Det blir dubbelt jobb att komma förbi det. Sedan skrivs det ju så ofantligt många deckare, det sätter sig också i huvudet.
Ändå har du valt deckargenren?
– Den valde mig, kan man säga. Historien till min första bok hade jag som idé, men kom inte igång. Den blev inte bra förrän jag kom på twisten som gjorde den till en kriminalroman. Sedan upptäckte jag att det fungerade bra för mina berättelser. Men fortfarande är det berättelsen som är det viktiga, inte vem som är mördaren.
Under hösten vänder hon norrut igen, bland annat till Kontext i Luleå i oktober och till Eyvind2016, Norrbottens författar- & berättardagar Boden i november.
Vad saknar du mest med Norrbotten när du inte är här?
– Strandbastun på Kyrkholmen i Karungi. Och alla människor. Platser är ju människor. Men det finns också något i naturen och ljuset, sommarljuset, som jag saknar.
Vårt samtal är slut och vi skiljs åt. När jag tittar mig omkring är hon utom synhåll. Tove Alsterdal är ständigt på väg.