Kvinnan och mannen i danskan Helle Helles kortroman "Om du vill" stöter på varandra i en skog. De har båda gått vilse men hittar ett vindskydd där de kan tillbringa natten.
Det låter nästan som Dante, han som mitt i sin levnad gick vilse i en skog. För man anar ganska snart att mannen och kvinnan också gått vilse i sina liv.
Ett par slitsamma dygn följer. Hennes mobil saknar täckning, de är utan mat, dricker vatten från en bäck, hon blir magsjuk och han får skoskav. Det blir mer motion än de tänkt sig.
Deras samtal handlar mest om sådant som har med den akuta situationen att göra. De talar annars förbi varandra, de är ju fullständiga främlingar. Som när man inte har något att säga men ändå måste byta ett par ord då och då och mest talar om banala ting.
Det är precis lika tråkigt som det låter. Inget är svårare än att göra sådana samtal levande och starka och Helle får inte det där nonsenspratet att fungera, tycker jag.
I stället redovisas deras livshistorier i referatform, av en allvetande berättare, inte som samtal och dialoger. Egendomligt nog. När de har något spännande att säga får de tiga.
Då de här livshistorierna berättas läggs skogen och vindskyddet åt sidan. Så egentligen är det väl två böcker. Eller tre. Ja, om det nu inte, med tanke på formatet, är mer riktigare att tala om längre noveller.
Det är mannen som berättar om deras dygn i skogen. Han är en olycksfågel som för länge sedan slutat flaxa med vingarna. Ensamheten har han bara hamnat i, ungefär som när han travade in i skogen och där tappade orienteringen. Samtidigt är han en mycket alldaglig person, nästan inget av det han säger fastnar hos läsaren eller blir kvar.
Kvinnan levde länge vind för våg, utan riktning, men sprang plötsligt, många år senare, ihop med sin stora kärlek och flyttade in i hans liv, tog väl vara på hans son och föräldrar men det hela sprack ändå.
De två upptäcker så småningom ett övergivet hus, tar sig in i det, festar på frallor och brännvin och sover i sängar. Det skulle väl vara för enkelt om de bara föll i varandras armar. Å andra sidan har de ju kommit varandra nära även om ingen ljuv musik uppstår i deras hjärtan, vad jag kan höra.
"Om du vill" är ett kammarspel under ovanligare former, kammaren är ju en koja i skogen. Men det blir aldrig riktigt dramatiskt och det finns en distans till figurerna som jag inte lyckas minska. Jag kommer inte under deras radar.
Men flera danska kritiker gav "Om du vill" toppbetyg. Och romanen nominerades till Nordiska Rådets Litteraturpris 2015. Konstigt. Men vi som läser är olika. Och samma bok blir därför också olika.