Finlands Nationalmuseum i Helsingfors visade i somras skogsfinnarnas (metsäsuomalaiset) flyttning till mellersta Sverige och sydöstra Norge. Utvandringen till Sverige skedde framför allt under de krigiska åren 1580-1640 och de de första flyttvågorna kom via hamnarna i Gävle och Härnösand in i de inre ganska glest befolkade områdena.
De flesta skogs-eller svedjefinnarna kom från Savolax, i början särskilt från Rautalampi socken. I vissa socknar i Gästrikland, Hälsingland och Medelpad blev skogsfinnarna snabbt etablerade. På 1640-talet kunde de utgöra 15-25 procent av befolkningen i de glest befolkade områdena.
En del flyttade sedan vidare västerut och tillsammans med nya invandrare blev de inre delarna av Värmland och Dalarna, liksom socknar på norska sidan, de omtalade Finnskogarna. Där fanns stora mörka granskogar, som kunde fällas, för att sedan brännas så man i askan kunde så en speciell sorts skogsråg som finnarna medförde från Savolax.
Svedjandet var arbetskrävande men gav en god avkasning. Många finska ord, som även används i Tornedalen, såsom aho, halme och huhta betyder just svedjemark.
Finnarna behöll länge sin egen kultur och sitt finska språk, framför allt i västra Värmland, men på 1900-talet integrerades de snabbt in i det svenska samhället.
1817 och 1821 gjorde den driftige och färgstarke studenten Carl-Axel Gottlund (1796-1875) två resor i finnskogarna i Dalarna, Värmland och Norge, som han skildrade i sin dagbok. Som nästan alla forskare och författare i Finland på 1800-talet, skrev också Gottlund på svenska. Han brevväxlade med ledande finnar i området och krävde ett autonomt område för finnar i gränsområdet mellan Sverige och Norge. Senare forskare såg liksom Gottlund hur finskans ställning försvagades. Bara gammalt folk kunde och ville tala finska.
De sista stora bärarna av finsk kultur i Värmland, Karin Henriksson eller på finska Kaisa Vilhuinen (1855-1941) och Johannes Johansson (1874-1965) var viktiga informanter för språk-och folklivsforskare. Niittaho- Jussi, som Johannes kallades var också en stor personlighet, som mot slutet av sitt liv fick träffa president Kekkonen och vara med i Hylands hörna.
På 1970- och 1980-talet växte ett nytt intresse för Finnskogarna fram, särskilt i Värmland. Folk började forska, söka sina rötter, bilda föreningar, starta tidskrifter och resa minnesstenar. Gottlund fick ett stort minnesmärke i Södra Finnskoga och Kaisa Vilhuinen fick en minnessten på sin grav i Östmark. Vid gränsen mellan Sverige och Norge restes en minnessten med namnen på 431 släkten som invandrat från Finland.
Precis som i Tornedalen hade de flesta bytt till svenska namn, men genom släktforskning hittade man sina gamla finska namn. Olle Westling, prins Daniels far, hittade på sin mors sida sitt släktnamn Seppäinen, som invandrat till Falutrakten. Han är också ordförande i Finnskogarnas förening och var gästtalare vid öppnandet av utställningen i Finlands Nationalmuseum.