Så där finns nu amerikanskan Michelle Marie Roys porträttfotografier i Tema: sexualitet.
– Det är en utställning om jämställdhet, hur fruktlöst det är att etikettera människor sexualitet utifrån deras utsida. Vi måste lära oss acceptera varandra och tolerera olika perspektiv, säger hon.
Michelle Marie Roy har fotograferat sina vänner och sina vänners vänner när hon annonserat och inte fått svar från människor som vågade ställa upp. Trots att det inte alls är vågade, avklädda bilder.
Där finns en bild av en ung, mörk man. Bilden intill visar en hårt sminkad kvinna med fluffigt hår. Det är samma person på båda bilderna. I mena fallet heter han Christopher, i det andra "Grace la face".
– Christopher har skapat ett alter ego “Grace la face” och uppträder ofta på scen.
Michelle Marie Roy är själv heterosexuell och gillar denna förflyttning mellan uttryck för kön.
– Drag queens visar det bästa av det kvinnliga och det manliga. Det ser jag upp till.”
Anna Viola Hallberg återvänder i sitt videoverk till historien, till 1970-talet då homosexualitet fortfarande diagnosticerades som en sjukdom, kod 302. En rad personer tog diagnosen på allvar och ringde 1979 till Försäkringskassan och sjukskrev sig med hänvisning till sjukdomen.
– Det var bara en som fick sjukpenning. Sedan avskrevs homosexualitet som en sjukdom, säger Anna Viola Hallberg.
Hon ger i sitt videoverk på tre skärmar en bild av tiden som då var, det som hände i världen. Samtidigt också "sjukdomen" homosexualitet, hur den behandlades med pornografi och elchocker. Arkivfilmerna berättar att behandlingen gav effekt, att en man gift sig med en kvinna.
– Arkiv är spännande, hur vi formar det vi har gemensamt. Jag har bildsatt mina egna barndomsminnen från den tiden med bilder av Idi Amin, Harrisburg och annat som var aktuellt då.
När vi tittar på hennes videoinstallation finns ännu inte fotografiet som ska hänga på väggen på plats.
– Det är en bild av en gravsten på Skogskyrkogården. Det var en libanes jag kände som tog livet av sig, hoppade framför ett tåg. Han var homosexuell, men på gravstenen står det att han dog i en trafikolycka. Vi som stod honom nära fick inte ta farväl av honom, det tillät inte familjen, berättar Anna Viola Hallberg om det som hände 1996.
Mikael Olofsson visar ett stort antal erotiska bilder som egentligen skulle bli en bildbok, men som skulle ha blivit för omfattande. Hans bilder utgår från en pornografisk romanserie, tryckt i Paris på 1950- och 1960-talet.
– Det är flytande associationer kring temat erotik, begär och sexualitet. Det är inte kroppars utsida, snarare insidan och det mentala, säger Mikael Olofsson.
Han använder blyerts på färgat papper och där finns ibland avsnitt av mänskliga kroppar, mjuka former, men oftast utan att motiven går att härröra.
– Det här är heterosexuellt, inte hbtq.
Marét Ánne Sara är den fjärde konstnären och här lämnar vi Pride-kopplingen. Hon är konstnär, författare och journalist, hemmahörande i Kautokeino. Hon kallar sin utställning Utvidgad galenskap och handlar om samernas villkor i det norska samhället. Det finns drag av svenska konstnären Anders Sunnas samhällskritik, men i Norge handlar det mera om olje- och gasexploateringens intrång i samernas land. Ofta i drastiska verk, i ett där en huvudlös man i slips och kostym sticker ut ögonen på en same.
Men där finns kanske också något av Pride. Marét Ánne Sara har med tunn tuschpensel skapat konturerna av en naken kvinna med renhorn. Hon skrevar med trosor sydda av den samiska flaggan. Exploaterad.