Den svenska pressen är i fritt fall och går egentligen inte att hejda. Ny teknik förändrar våra vanor och tankar. Det konstaterade medieforskare Marshall McLuhan redan på 60-talet, även om det den gången inte handlade om internet utan om tv och radio.
De senaste åren har det gått fort utför för branschen. Upplagorna har fallit, läsarna svikit och med dem annonsörerna. Nu friställs journalister på löpande band, lokalredaktioner upphör, tidningar slås ihop, köps upp eller läggs ner. Alla gamla affärsmodeller prövas, men ingenting tycks hjälpa.
Branschen verkar ha spelat ut sin roll. Men, menar Ulrika Kärnborg i sin bok Klickokratin, dagspressen är inte vilken bransch som helst utan grundbulten i en parlamentarisk demokrati. Det fria samhället finns inte utan en fri granskande press. Så Kärnborg ställer frågan vad det får för konsekvenser om den försvinner och vad vi eventuellt kan göra åt det.
Hon redogör för hur ekonomerna och marknadstänket tagit över tidningarna och hur man gör allt för att möta annonsörernas krav. Klickokrati råder. Svensk press bedriver klickjakt på nätet, vilket förstås påverkat journalistiken i hög grad. Men nätjournalistik är olönsamt, annonsörerna lämnar tidningarna för Facebook och Google, och därför menar många att man måste hitta sätt att ta betalt på nätet. Nu tjänar de globala teknikjättarna miljarder på att användare lämnar ut personliga uppgifter som säljs vidare till företag som sen överöser oss med reklam.
Men, skriver Kärnborg, hotet mot pressen utgörs inte bara av bristande resurser utan kommer också från sajter som Upworty som sållar fram de mest klickade rubrikerna och kanske framför allt från sociala medier. Där görs ingen skillnad på proffs och amatörer, där saknas källkritik, analys och nyhetsvärdering som i traditionell journalistik. Idag kan ju alla vara journalister!
Kärnborg ger en mycket bra inblick i pressens utveckling och situation idag, hur journalistiken påverkas, vad det gör med oss och hur det kan se ut i framtiden. Det är både viktig och nedslående läsning, för journalistikens kris är, som Kärnborg framhåller, en samhällelig kris och borde därför vara en högprioriterad fråga för politikerna. Men det är den inte. Som Jonas Nordling, ordförande i Journalistförbundet, säger i boken: ”Det är inte så många som älskar oss journalister. Vilket ligger i sakens natur. Du kan inte vara en blåslampa i arslet på makthavarna och samtidigt bli omtyckt.”