Precis som Viktoria borde också folket få välja

Vad är det för väsen på planen?
Vad ljuder på torget för skrin?
Det är bara republikanen
som hurrar för monarkin

Raderna är Stig Dagermans, publicerade i Arbetaren i november 1950 och citerade av Vilhelm Moberg i Därför är jag republikan - utgiven 1955.
Det är en uppbygglig reprisläsning i dessa dagar då folk försjunker i förskräckliga förlovningsbilagor och fördämningarna rämnar hos SVT och TV4.
Om tidningarna skrev Moberg hånfullt:
"Undersåtens mentalitet, hans behov av att vara underdånig och få ägna sig åt dyrkan av kunglighet, har visat sig vara ett ekonomiskt lönande publicitetsobjekt. En stor del av våra tidningar har missförstått begreppet upplysning och fattat det som en plikt att upplysa oss om de kungligas förehavanden. I otaliga artiklar och bildreportage odlar de systematiskt den monarkiska vidskepelsen och uppträder som föredömen för allmänheten i undersåtligt kungafjäsk... Det utgör ett starkt intryck på svenska folket att de beter sig som vanliga dödliga människor. Förutsättningen för detta intryck måste vara att de betraktas som någonting annat, som någonting mer än människor; eljest skulle deras sätt att uppträda vara självklart och icke kräva några som helst kommentarer i spalterna.".

I själva sakfrågan såg Moberg kungadömet som statiskt och stelnat - ett uttryck för uråldrig vidskepelse som hålls vid liv hos några västerländska kulturfolk, bland dem det svenska.
Han anförde tre huvudskäl mot:
Monarkin upphäver principen om jämlikhet.
"Rikets högsta ämbete bör icke besättas genom börd eller arv, alltså av slumpen, utan genom att folket verkställt val bland personer som genom ådagalagda egenskaper visat sig vara skickade för detsamma. För en konsekvent bekännare av den mänskliga jämlikhetens idé är det en stötande tanke, att det allra högsta ämbetet skall ärvas."
Monarkin upphäver rättsamhällets princip om alla människors likhet inför lagen.
"Paragraf 3 i Regeringsformen stadgar att konungens gärningar skall vara för allt åtal fredade. Självklart borde rikets högsta ämbete också för innehavaren medföra det högsta ansvaret. Men lagen betraktar monarken som en helt oansvarig person."
Monarkin bevarar en anda av undersåtlighet, ovärdig alla fria medborgare.
"Kring konungen och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. Kungadömet frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: Begäret att stå i gunst, den böjda ryggen inför överheten (...) Undersåtlighetens anda är djupt rotad hos svenskarna. Undersåten är inte slutgiltigt avskaffad i Sverige förrän monarkin är avskaffad."
Därför, hävdade han, bör statschefen utses genom val i stället för genom avel.

Bara på en punkt medger Moberg monarkins överlägsenhet, nämligen det poetiska språkbrukets. "Mina drömmars drottning" låter trots allt bättre än "mina drömmars presidentska".