För några år sedan skrev jag en artikel i NSD om arbetarlitteratur som retade upp några utövare i branschen. Min tes var att begreppet som sådant är myntat i en annan tid och andra omständigheter och därför är inte "arbetarlitteratur" samma sak som på legendernas tid.
Dan Jönsson gör i sin dokumentärsamling Ingen - Ett år på Sveriges baksida en djupdykning i det folkliga: hur ser det egentligen ut i det nedrustade folkhemmet? Jönsson använder olika undersökningsmetoder; observation, intervju, politisk analys, och lite grann wallraffande, för att vända upp och ner på alla stenar som ligger och tynger på samhällskroppen.
Det är en paradoxal blandning som visar sig, av påstådd högkonjunktur med dito höga priser, i kombination med hög arbetslöshet och ett nedtryckt löneläge i stora löntagargrupper.
I essän om Sandviken påminner Jönsson om reformidéer som sextimmars arbetsdag och medborgarlön, i kontrast med dagens klimat där arbetslöshet är ett socialt stigma som bestraffas med sänkt a-kassa och försämrade sjukpenningsregler.
Jönsson kallar arbetslösheten "ett förtryckande och genomreglerat helvete", vilket jag tycker känns uppfriskande att höra. Jönsson fortsätter " Men mitt i trampandet finns någonstans hela tiden tanken på att slippa ut. Den där tipsvinsten. Det där arvet från Amerika."
Dan Jönssons rundresa i Sverige är ett nutidsdokument med en tydlig politisk analys, som står på arbetarnas och det vanliga folkets sida. Sverige lever i en global marknadsekonomi, men hur ser det ut för myrorna i stacken? Essäerna är välskrivna och välargumenterade, och har styrkan av de egna iakttagelserna. Ingen - Ett år på Sveriges baksida är ingen skrivbordsprodukt, utan ett konkret och vitalt dokument som borde läsas i skolorna, för att reglera något av historielösheten.
För Norrbottens del hade jag dock gärna läst om Kiruna eller Pajala, istället för essän om Haparanda, där Jönsson tittat lite för mycket på IKEA-skylten på industriområdet.