Att vara politisk i konsten är som att balansera på en väldigt vass egg. Konstnären hoppas på konstnärlig immunitet (jämför Lars Vilks och rondellhunden), sina gelikars erkännande, men inte någon vedergällning från kommunen, muslimerna, kapitalismen, eller vilken institution nu konstnären ger sig på. När Jörgen Lind i sin diktsamling "Saskatoon", kommenterar det politiska läge, som avspeglas i t ex Afghanistan eller Mellanöstern, så kan jag förstås inte säga vilken sida av den eggen han befinner sig på. Det är svårt för dikten att vara mer provocerande än själva kriget, oavsett om det handlar om tro eller statsgränser.
Nu är inte "Saskatoon" någon protestsång á la Vietnam och 60-tal. I linje med vår tid så är framställningen snarast privatiserande: hur skulle Du och Jag känna det, om Vi också vore Flyktingar eller underlydande i en diktatur. Svaret är att vi såklart skulle tycka att det vore för jävligt. Man kan då fråga sig om appellen når rätt publik.
Genom det Du som Lind adresserar i dikterna, förstärks och utvecklas appellen till läsaren att ta personlig del av flyktingens, eller den exildömdes, situation. Framställningen är återberättande, och gör liten skillnad på där och då, här och nu. Jämförelsen mellan i stort sett de allra flesta personliga tragedier, och hur det är att uppleva krig, fungerar som en moralisk och skuldmässig måttstock som kan tillämpas på den bakomliggande verkligheten i en lång rad tidningsrubriker. Någon upplösning eller väg framåt ges dock inte.
/På kvällen/ kör vi genom samhället,/barnet sitter vid min sida/och undrar vad/vi letar efter. Jag pekar/ och pekar, men det/går inte hål. Det röda huset/är gult. Sten kastas i centrala Islamabad./Du skriver vidare på brevet,/fastän du varit död/i snart tre år. När jag säger det/sjunker du ihop/vittrar bort/framför mig. Nej. Du ligger/under stenen, vid slänten,/i allt vått på jorden/och stenen heter Saskatoon/där alla spår tar slut./