Eine Johanssons blev vår första kvinnliga polis i norra Sverige. Boken om hennes liv och poliskarriär är en stark skildring av kvinnorealism och en uppgörelse med machokulturen inom poliskåren. Den handlar om en kvinnas kamp för att bli respekterad på lika villkor.
I dagboksform och med rakt och tydligt språk skildrar hon barndomen i Äänekoski i Finland. Vardagslivet med mamma, pappa och nio syskon i pörtet på 40 kvadratmeter. Finska vinterkriget som utbröt 1939 och följdes av fortsättningskriget. Resan till Sverige som krigsbarn. Fosterhemstiden i Råneå som hon beskriver som himmelriket.
Som 19-åring fick hon anställning som skrivbiträde på landsfiskalkontoret i Luleå. När polisutbildningen öppnades för kvinnor i mitten på 1950-talet antogs hon som elev på Statens polisskola och klev sedan i männens värld.
Eine Johansson framstår som en skärpt kvinna med starkt rättspatos när hon berättar om sina erfarenheter under knappt 40 år i Norrbotten, med brottsutredningar, tillsyn av kriminalbrottsverksamhet mm.
Hon berättar också om herrklubbarna, en föråldrad poliskultur, om härskartekniker och diskriminering. Hon namnger i sammanhangen flera av länets tidigare höga polischefer.
När hon kommer in på tabubelagda kvinnliga erfarenheter skymtar en kontrollerad vrede i texten som jag och många andra kvinnor kan känna igen oss i. Under ett av sina första uppdrag som polis – gällde sexbrottsärenden - utsattes hon för ett våldtäktsförsök av en kollega.
Hon skriver om mardrömmen på ett pensionat i östra Norrbotten. ”Plötsligt rycktes dörren upp, in kliver min manliga kollega med långa steg. Han tryckte omkull mig på sängen samtidigt som han lade sig ovanpå mig. Det uppstod en hård kamp i sängen. Med alla mina krafter kunde jag avvärja denna besinningslösa kränkning mot min person och min kropp. Efter några minuter förstod han att han inte skulle lyckas övermanna mig.”
Hon anmälde inte övergreppet. Det fanns inga vittnen, skriver hon.
Eine Johanssons har efter pensionen 1999 tillerkänts ett stort skadestånd för att hon åsidosatts.
Dessvärre var det inte bara på 1950- och 1960-talet talet som kvinnor diskriminerades. Doktorsavhandlingen "Kvinnor i polistjänst, 1957–1971", beskriver samma mönster. Än idag vittnar kvinnliga poliser om herrklubbarna och hur de på subjektiva grunder förbises vid tjänstetillsättningar.
Boken är mycket läsvärd. Jag har inga invändningar mer än att texten hade kunnat komprimeras något. Nu väntar jag på att fler kvinnor ska bidra till kvinnohistorien med sina livsberättelser.