Om det går tretton på dussinet av deckare; behöver vi då en till? Om alla kriminalkommissarier är ”udda”; borde det inte finnas längtan efter en ”normal”?
Frågorna singlar som tidiga höstlöv när jag svänger in på Drottninggatan i Stockholm. Under järnporten till området som bland annat hyser Centralbadet, ska jag träffa Jenny Rogneby, 40, aktuell deckardebutant med Leona – tärningen är kastad .
Hon är trött efter att ha gått upp tidigt. Ett måste när morgontevesoffor kallar.
Som utbildad kriminolog och som brottsutredare vid Citypolisen i Stockholm är hon i marknadsföringssyfte närmast en ”våt dröm” för de stora förlagen.
Hon har inte behövt göra research vad gäller arbetet på en polisstation. Hon kan det. Kan gången, rutiner och jargong.
Vi backar bandet. Boken finns inte. Jenny Rogneby är ännu inte författare – men vill bli. Hon när en dröm och bestämmer sig.
– När jag hade jobbat några år på Citypolisen dök den här idéen om Leona upp. Jag tänkte: Vad häftigt det vore att skriva en bok. Det jag till en början mest hade spånat om, fastnade i mina tankar. Varför inte?
– Jag ville förverkliga min idé, så jag tog tjänstledigt från mitt jobb och började skriva. Jag hade huvudkaraktären klar i mitt huvud, liksom att det skulle vara ett bankrån. Sedan dök den här lilla flickan upp.
Det skulle inte vara ett dussinbankrån, där en massa beväpnade män stormar in. Istället står en liten flicka i centrum och inledningen till berättelsen lever verkligen upp till läsarens förväntningar.
”En grov mansröst ekade ut i lokalen: Jag heter Olivia och jag är sju år. Nu ska ni lyssna noga och göra exakt som jag säger …”
Efter att ha skrivit klart sitt manus kontaktade Jenny Sören Bondeson, författare och icke förlagsbunden lektör. Hon behövde få hjälp på vägen innan hon skickade in manuset till något förlag.
– Han kom med bra påpekanden, så jag ändrade en del.
Därefter skickade hon manuset till flera förlag. Efter en vecka hörde det första förlaget av sig.
– Jag fick samtalet på jobbet och var helt oförberedd. Trodde först att det var en försäljare. Samma dag hörde ett annat förlag av sig, och så fortsatte det. Till sist hade tio förlag visat intresse.
Vad kan du tillföra genren?
– Vad jag har fått höra är att min berättelse sticker ut i mängden. Dels huvudkaraktären, dels den här lilla flickan. Dessutom vet jag hur polisarbete går till. Till skillnad från många har jag sluppit göra research.
Sedan Sjöwall/Wahlöös dagar har genren inte erbjudit en ”normal” kriminalkommisarie. Finns de?
– Jo, de finns. Definitivt. Men det är inte lika intressant att skriva om dem. Poliser skildras på ett speciellt sätt eftersom den duktiga polisen inte är lika intressant. Men sådana finns, och jag stöter på dem varje dag i mitt jobb.
Jenny Rogneby är uppvuxen i Boden, flyttade till Umeå i femtonårsåldern och därefter till Stockholm. 40-årsdagen firades i Norrbotten. Hennes mamma och styvfar har flyttat från Boden och bor numera i Luleå.
Blivande deckardrottning?
Säkert kommer någon att använda det epitetet. Inte jag. Däremot har jag en känsla av att vi kommer få höra av Jenny Rogneby i framtiden. Kontrakt finns på ytterligare två titlar, med utgivning i sju länder. Trygga, fina pengar. Men också en hel del slit.
Under arbetet med sin uppföljare tänker hon inte ta tjänstledigt. Så dygnet är lätt att dela in. Jakt på verkligt bus om dagarna och litterärt bus om kvällarna och nätterna.
Känsla nummer två: Hon grejar det. Åtminstone ger hon starkt intryck av att göra det.