Slår upp den pinfärska boken vid monumentet över 1809 års fred i Haparanda: här skälver Meänmaas (vårt lands) historia. Gränsen mellan Sverige och Ryssland drogs genom ett nordfinskt språkområde. Den östra sidan påverkades av finska språket på väg till ett standardspråk, den västra av svenskan som helst skulle utplåna det icke–önskvärda finsk-ugriska tungomålet.
Men se: det talas och skrivs inte enbart på svenska i västra Meänmaa! Det gamla språket – förut tornedalsfinska, sedan 1999 det nationella minoritetsspråket meänkieli (vårt språk), lever även i skrift, givetvis påverkat av svenskan. 1986 gav Tornedalica ut en antologi med texter enbart på meänkieli, en utmärkt provkarta på språkets dåvarande tillstånd.
Snart trettio senare ger nu Bengt Pohjanen och Hannu Alatalo från var sin sida om gränsälven en ny antologi, vilket är en viktig kulturgärning.
Drygt ett 30-tal skribenter medverkar, både med prosa och poesi, fakta och fiktion. De flesta skriver på västra meänkieli, en del på östra, ett mindre antal på standardfinska och Adam Huuva på samiska. Svenska Meänmaas alla minoritetsspråk är därmed representerade. Ungerska Enikö Molnár Bodrogi som förvärvat meänkieli i vuxen ålder arbetar med detta nere i Rumänien.
Även de medverkandes litterära bakgrund är varierande: prisbelönta yrkesförfattare, välkända skribenter, språkarbetare och personer som jag inte sett i skrift tidigare. En del etablerade namn är kanske med i nästa nummer.
Det är ett nöje att läsa texterna. I vissa fall skulle jag göra smärre språkliga ändringar, till exempel på vokallängden som är en stötesten när man inte fått skolundervisning i meänkielis stavning. Och bättre korrekturläsning, den nya tidens lyxvara, bör man vara noga med. Men det är småsaker jämfört med den uttrycksglädje och uttrycksförmåga som bidragen visar prov på.
Vad skriver man om i Meänmaa anno 2015? Om allt möjligt från släkthistoria till muslimska kvinnor på supermarket och möten på ett flygplan i EU-landskap. Givetvis om det förlorade och det hotade, en livsform som ett språk har kunnat bära i sig såsom en handske en hand. Men det är inte mycket proklamationer eller vältrande i språktraumats smärta, det är meänkieli och finska i effektivt arbete. Det är både nostalgiskt och roligt, befriande och perspektivvidgande i tid och rum.
Bengt Pohjanen tänjer det ytterligare med översättningar av några världsklassiker! Marita Mattson-Barsk skriver suggestivt om döden, Akseli Heikkilä närapå absurdistiskt om en gravvårdsantagonist. Helhetsintrycket är en polyfoni med en Meänmaakänsla som grundton.
Tyvärr tillåter inte utrymmet att göra rättvisa åt skribenterna. Jag nämner ett par vars livshållning snuddar vid min egen: Bertil Isaksson med sin norna, sin fällda älg och en halvtam lappuggla uppvisar en ödmjukhet som man i förstone inte förknippar med Tornedalens karlakarlar, han är inte ensam om detta i antologin. Ritvaelsa Seppälä med sin finslipade novell är inne på samma spår: människans makt över skapelsen.
Antologin avslutas med Mona Mörtlunds klassiska dikt Meilä oli kerran kieli (Vi hade en gång ett språk). Meänmaa har sina språk - och författare som präntar ner dem så vi slipper tala i förfluten tid.
Ser fram emot nästa nummer.