Poetiskt om våra ärrade hjärtan
TeaterAlla hjärtanManus: Katarina KieriRegi: Olle ThörnqvistI Rollerna: Roger Strom, Caroline Rauf, Daniela Franzell, Margareta Gudmundson, Mats Pontén, Filip TallhamnScenografi: Mona KnutsdotterKostym: Ina AnderssonNorrbottensteatern, LuleåLördag 14 februari
Foto: Anders Alm
Det är kring detta som Katarina Kieris pjäs Alla hjärtan kretsar, där själar söker efter sina hjärtan eller en chans att få dela sitt hjärta med någon annan.
Här möter vi läraren Margareta Spegel som spelas fint och lågmält av Margareta Gudmundson. Spegel är den sorts människa ingen tycks se, men som längtar efter någon och gärna tar en dans på personalfesten, även om kollegorna inte är riktigt lika angelägna om att dansa med henne. Hon är också smärtsamt medveten om det och säger "jag stöter inte bort, det är bara det att inget dras till mig".
Vi möter också de gamla vännerna som inte längre är vänner sedan den ena legat med den andres man. De har inte hörts på länge, men stöter ihop på en konferens och gör upp.
Här finns också han som föreläser om trädgårdar (träffsäkert gestaltad av Roger Storm), men tycks hata dem och ser dem som mänsklighetens fiende nummer ett, och en konservator som vunnit SM i uppstoppning.
Det är alltså en rätt brokig skara människor man möter i Alla hjärtan genom små och relativt korta scener och det är inte helt lätt att beskriva denna, lite spretiga föreställning.
Kanske kan man likna Alla hjärtan vid en slags diktsamling, där texterna kretsar kring ett och samma ämne och olika karaktärer återkommer, medan andra fladdrar förbi.
Det är också en mycket poetisk föreställning som låter mycket vara outsagt i sitt ofta vemodiga anslag, för att ofta brytas av med en lätt absurd och kontrasterande humor.
Katarina Kieris bakgrund som poet slår igenom i det komprimerade och laddade språket, där bilderna både är precisa och öppna för fantasin. Som när Margareta Spegel talar om avståndet mellan henne och eleverna, att det är nära i tid, men att den tiden rymmer ett stort djup.
Regissören Olle Thörnqvist använder sig också av det lyriska, men för att ta sig mellan scenerna.
Ibland sker det genom dansen, andra gånger genom enkla men fyndiga lösningar där träd och människor kan glida in på scenen och skapa suggestiva stämningar tillsammans med musiken. Det finns också en musikalisk tajming i regin, såväl i det koreograferade som i replikerna. Replikskiftet mellan konservatorn och mannen som står och spejar mot ett dött rådjur är en sådan vältajmad och komisk höjdpunkt i föreställningen.
Men här och var stannar dock flödet upp när monologerna tar plats. Och ibland strandar det tyvärr. Exempelvis i monologen med killen som man förstår fått stryk av sin mor. Det skulle kunna bli laddat, men blir mer långdraget. Jag tänker att jag klarat mig utan denna scen, och exempelvis en scen där en kvinna ska dra en Bellmanhistoria utan att lyckas. Det är scener som skaver i helheten för mig och gör Alla hjärtan ojämn. Och det är synd att sådana stickspår gör att det inte blir riktigt helgjutet formmässigt.
För det är i poesin och textens kärnfulla bildspråk som Alla hjärtan tilltalar mig.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!