Gammal kärlek rostar aldrig, är den underliggande röda tråden i Kalix-födda Yvonne Blombäcks roman Medan tid är. Den utspelas mestadels i Norrbygrund, läs Båtskärsnäs, sista året på 1960-talet. Ett år då gruvisarna i Malmfälten gick i strejk och människan tog de första stegen på månen.
Ulrika Ulm är 19 år och sommaren är vacker i Norrbottens kustland, även i det politiskt röda sågverkssamhället där Lenin, Marx och Branting hänger på väggen i Folkets Hus och flertalet bybor antingen är kommunister eller sossar.
En dag när Ulrika åker för att bada träffar hon David Lindgren, som hon inte känner, men ändå flyter pratet på om byn och om den nedlagda sågen som man så självklart alltid trott skulle finnas där som försörjningskälla. Allt slutar med att David, politiskt röd-röd, bjuder Ulrika att följa med båten ut i skärgården och Sandskär under stundande midsommar.
Efter midsommarhelgen är allt förändrat för de två, som det lite klyschigt brukar heta.
Och klyschigt skulle det kunna bli, men som tur för den lilla romanen finns Carina, Davids faktiska flickvän, som för en chockad pojkvän berättar att hon är med barn. Där, på sidan 48, blir Medan tid är inte bara en gullig kärlekshistoria utan får även dimensioner om moral och ansvar. I fonden finns en skarp samhällskontext av arbetslöshet, i folkmun uttryckt i bokstäverna AMS, Alla Måste Söderut.
Yvonne Blombäck skriver vackert, poetiskt, om kärleken och naturen. Och om fisket; strömmingen, och löjan, hanteringen av det som blir guldet och även skapar inte så lite stolthet, löjrommen.
Och när sorgen river i den unga Ulrika blir fysiskt arbete med pappa Tore, arbetslös sågverksarbetare, något som lindrar när det vackra så abrupt togs ifrån henne, som hon känner.
Pappans prat om arbetets värde och källa för identitet och stolthet, har slagit rot när hon en dag tar Kustbussen söderut för jobb och utbildning i Stockholm. Fast inom sig, som mamma Maj-Lis tydligt sett, bär Ulrika en sorg som inte vill släppa. Och som gnager och ställer frågor som i tankarna för henne till hembyn för att "göra någon sorts avslut".
Allt medan, som hon förstås vet, David gift sig lever med Carina och barn. Men, gnager det hos Ulrika, midsommarhelgen i båten, stugan och och bland vänner, var ju något som David också sa sig aldrig varit med om. Sån lycka kan väl inte...?
Medan tid är tar ett 30 år långt språng fram i tiden, och förlorar sig samtidigt i förutsigbarhet.
Vad som händer ska jag inte berätta, mer än att Ulrika efter några återbesök slutligen blir en hemvändare men att det är en "förvandlad by hon färdas igenom".
Yvonne Blombäcks tredje bok är hursomhelst skriven på en poetisk prosa verkligen värd namnet.